Utveckla med utbildning och mer professionalism

När regeringen i november förra året gav mig uppdraget att utreda hur vi ska få en hållbar kompetensförsörjning inom vården och omsorgen om äldre så visste jag, med min fackliga bakgrund som bland annat ordförande i det som nu är IF Metall, att arbetsmiljöfrågorna skulle vara centrala. Så blev det också. Men även andra frågor har väckts.
Utredningsarbetet började redan innan coronapandemin bröt ut. Smittspridningen, med många döda på äldreboenden, satte bristerna i äldreomsorgen i blixtbelysning. Det har handlat om otrygga anställningsvillkor, skyddsutrustning som saknats, brist på utbildad personal och otillräckligt ledarskap. För första gången på länge användes ordet daglönare – om de timanställda i äldreomsorgen. Benämningar och förhållanden som borde höra hemma i ett annat sekel. Men vi har också fått rapporter om verksamheter som haft förmågan att ställa om och åtgärda missförhållanden.

Mitt i en turbulent tid finns de goda exemplen – kommuner som rekryterar nya medarbetare utan svårighet, som satsar på utbildning, teamarbete och ledarskap. Det är exempel som vi ska dra lärdom av.

Mitt uppdrag är att ta initiativ till och stödja ett förändringsarbete i kommunerna som syftar till att rekrytera och behålla personal inom vården och omsorgen om äldre. Arbetet ska göras i nära dialog med kommunerna. I juni 2021 lämnas betänkandet, med bedömningar och rekommendationer, till regeringen.

Precis som resten av samhället har utredningens arbete starkt påverkats av pandemin. Samtidigt som äldreomsorgens villkor varit i fokus tvingades vi ställa in de dialoger som planerats med kommuner i alla län, det erfarenhetsutbyte som skulle utgöra motorn och inspirationen i utvecklingsarbetet. Men pandemin har inte hindrat oss från att digitalt möta kommuner, pensionärsorganisationer, anhörigföreningar, fackliga företrädare, privata arbetsgivare samt utbildningsanordnare i hela landet. Vi har samtalat med myndigheter som har stor kunskap om villkoren inom äldreomsorgen – Socialstyrelsen, Arbetsmiljöverket, Inspektionen för vård och omsorg. Diskussioner har förts med forskare, och vi har noga följt medierapporteringen.

Trots att vi bara är i början av arbetet ser vi redan det som hela tiden återkommer:

• Utbildning är grundläggande. Många av dem som får insatser av äldre­omsorgen har flera olika sjukdomar och omfattande behov. Det kräver kunskap och kompetens av personalen – det är så mycket mer än enbart det som ibland lite slarvigt uttrycks som ”fler händer i vården och omsorgen”. Det är en särskild utmaning att arbeta i en annan människas hem, vilket ställer krav på lyhördhet och flexibilitet. Det handlar också om att två perspektiv – det medicinska och det sociala – behöver finnas tillsammans och i balans. Arbete i äldreomsorgen beskrivs som mognads- och erfarenhetsyrken. Det understryker betydelsen av vuxenutbildning.

• Att undersköterska blir en skyddad yrkestitel är viktigt för att höja arbetets status och visa på den kunskap och kompetens som krävs.

• Rekryteringen behöver breddas, exempelvis genom att få fler män att arbeta i vården och omsorgen.

• Skapa trygga anställningsvillkor och bättre arbetsmiljö. Det är inte acceptabelt att osäkra anställningar gör att människor går till jobbet trots att de känner sig sjuka, att de i praktiken inte har möjlighet att sjukskriva sig.

• Coronapandemin har visat hur viktigt det är för personalen med ett nära och tydligt ledarskap. Cheferna i äldreomsorgen måste ges förutsättningar att utöva detta ledarskap, med ett rimligt antal medarbetare att ta ansvar för. Under arbetets gång har vi fått höra om chefer som har 60–70 medarbetare under sig: Förhållanden som är vanligare i kvinno­dominerade verksamheter än där män är i majoritet.

Äldreomsorgslyftet, med satsning på utbildning för anställda i äldreomsorgen, är ett viktigt steg. Men det krävs mer för att åstadkomma varaktiga förändringar. Det fordras ett nytt synsätt – både på omsorgsarbetet och den åldrande människan. Professionalisering och utbildning är ledorden. Flera har redan framfört det och jag kan bara instämma: Utvecklingen inom förskolan – från barnpassning till pedagogisk verksamhet – borde ses som ett föredöme.

När andelen välutbildade inom denna verksamhet ökade höjdes både löneläget och statusen. Förskolan har blivit en egen profession, med auktoritet och där man sätter mål och gör utvecklingsplaner. Denna resa tog sin tid och var säkert inte alls problemfri – men den har varit avgörande för synen på arbete med barn.

Naturligtvis kan man inte rakt av jämföra förskolan med äldreomsorgen, fast utan tvekan finns det beröringspunkter. Både äldreomsorgen och förskolan ska vara innehållsrika och utvecklande. Båda består också till en del av ren omsorg. Därutöver innebär arbetet i äldreomsorgen också många gånger möten med människor som har flera sjukdomar och funktionsnedsättningar, där behovet av vård är stort. Det är hög tid att i praktiken börja se äldreomsorgen som den komplexa och mångskiftande verksamhet som den är, en verksamhet som ställer höga krav på kunskap och kompetens. Precis som arbetet i förskolan gör.

I grunden väcks också frågan om hur vi i vårt samhälle ser på den åldrande människan och hur vi värderar den sista tiden i livet. Betraktas äldre människor som vuxna och respekteras för sina tankar, önskemål och behov – eller ses de som något annat? Skulle vi verkligen acceptera att så många anställda i en komplex verksamhet saknar tillräcklig utbildning, har osäkra anställningsvillkor, inte orkar arbeta fram till pensionen, ofrivilligt arbetar deltid – ifall några andra skulle vara mottagaren? Skulle vi godta detta ifall äldre människors välbefinnande ansågs lika viktigt som andras? Det tror jag inte.

Jag har, liksom flera andra, reagerat mot att det – särskilt nu under coronapandemin – talas så mycket om ”våra äldre”. Som om det inte gällde myndiga individer med en självklar rätt att komma till tals och bli lyssnade på. Jag är övertygad om att en fördomsfull och förminskande syn på äldre personer har bidragit till att professionalismen i äldreomsorgen brister.

Detta går givetvis att ändra på. Sektorn måste erbjuda trygga anställningar, en bra arbets­miljö, möjlighet att utvecklas i jobbet och ett rimligt antal medarbetare per chef. Därutöver måste ett långsiktigt arbete göras för att professionalisera verksamheten. Utbildning måste löna sig. Bättre utvecklingsmöjligheter och tydligare karriärvägar borde kunna erbjudas. Kommunerna har huvudansvaret för äldreomsorgen, men staten behöver spela en aktiv roll för att åstadkomma förändringar. Utbildningsfrågorna är centrala, precis som de varit för förskolans utveckling. Både förskolan och äldreomsorgen är grundläggande i ett välfärdssamhälle – och vår sista tid i livet är lika viktig som den första.