Efterfrågad forskning om efterforskning

Det behövs både ett nytt arbetssätt och en annan typ av forskning för att effektivisera arbetet kring försvunna personer, enligt rapporten från forskare vid Linköpings universitet, Polismyndigheten och Högskolan i Borås.

– Efterforskning av försvunna är mer omfattande och kostsamt för polisen än vad politiker och allmänheten förstår. För de försvunna själva och deras anhöriga innebär det ett stort lidande. Därför är det konstigt att det i stort sett har saknats svensk forskning om försvunna personer, säger Rebecca Stenberg på centrum för forskning inom respons- och räddningssystem vid Linköpings universitet.

Forskningen på området behöver breddas till att ge kunskap om när sökinsatser borde sättas in, hur olika grupper hanterar försvinnanden och vad som kan göras för att förebygga försvinnanden. Exempel på utveckling av tekniska hjälpmedel för bland annat positionering och kartstöd omnämns också i rapporten.

– När polisen efterfrågar forskning för att kunna rädda liv, då är det intressant för oss alla. Redan under arbetet med rapporten har vi kunnat se förändring. Ett exempel är att det saknades kurser om försvinnanden på polisutbildningarna, något som vi har åtgärdat på åtminstone en polisutbildning. Arbetet har också lett till samarbete med andra länder som har mer erfarenhet av forskning inom området, säger Rebecca Stenberg.

Gällande arbetssättet behöver polisen utveckla ett samarbete med kommunala och regionala vård- och omsorgsverksamheter för att personer med demens och psykisk ohälsa inte ska kunna försvinna.

– Det krävs ett gemensamt förebyggande arbete. Den som har demens ska inte kunna försvinna hemifrån – och definitivt inte flera gånger. Det måste finnas enkla kontaktvägar mellan polis, kommuner, sjukvård och socialtjänst, säger Anders Leicht, som är expert på försvinnanden på Polismyndigheten.