Polisen behöver mer information vid försvinnanden

Svensk polis beräknas hantera omkring 2400 fall med försvunna personer med demens på ett år.

– Det motsvarar nästan en hel finlandsfärja, säger Mikael Larsson, polis i Linköping och doktorand vid Högskolan i Borås.

Han forskar om hur polisen söker efter försvunna personer med demens och har nyligen undersökt vad experter inom polisen tycker är de viktigaste faktorerna för att hitta den försvunna. En av slutsatserna är att relevant information om den försvunna är av stor vikt, men ofta är svår att samla in.

– Polisen och anhöriga eller vårdpersonal kan ha det besvärligt att kommunicera och förstå varandra. Poliser har inga specialistkunskaper om demens och har svårt att formulera rätt frågor. Vården och anhöriga sitter på mycket kunskap, men vet inte vad som är relevant för polisen, säger han.

Informationen behövs för att polisen ska kunna bedöma sådant som hur långt personen kan ta sig, om hen har ett visst mål eller vilken typ av hinder som hen riskerar att fastna vid.

Vid sidan av forskningen arbetar Mikael Larsson på deltid vid polisens ledningscentral i Linköping.

– Där är samtal om försvunna personer med demens vanligt förekommande och något som vi ger hög prioritet. Jag tror att anhöriga och kommunal omsorg ofta inte känner till hur vanligt det är med försvinnanden och hur viktigt det är att kontakta polisen så fort som möjligt.

I tidigare forskning har Mikael Larsson bland annat visat att omkring 75 procent av alla personer med demens som anmälts försvunna till polisen återfinns inom 2,5 timmar samt att runt 6 procent ådrar sig skador som kräver sjukhusvård. I en pågående studie undersöker han hur försvinnandena och kontakten med polisen upplevs av anhöriga.

– Men det har visat sig oväntat svårt att hitta intervjupersoner! Om man varit med om att polisen blivit involverad när en anhörig med demens försvunnit så får man gärna höra av sig till mig på Högskolan i Borås, säger Mikael Larsson.