Hur gick det sen Åsa von Berens…

– Det har känts bra att vara en dietist som disputerar, vilket fortfarande inte är helt vanligt – vi är ju ingen jättestor yrkesgrupp – och speciellt inte bland primärvårdsdietister, där jag har min bakgrund.

– Det har också varit, och är ju i allra högsta grad fortfarande, av stort värde att i olika sammanhang få möjlighet att lyfta forskning som gäller åldrande och äldre personers behov. Jag hoppas såklart att den forskning jag har bidragit med kan vara en del i pusslet för att förstå mer kring sarkopeni – åldersrelaterad förlust av muskelmassa och funktion – och förebyggande metoder.

– Resultaten har publicerats både i vetenskapliga tidskrifter och andra media. Jag har även föreläst en del. Sen har såklart de forskare jag samarbetade med under min utbildning också spridit budskapen på olika sätt.

Ser du dig, som yrkesperson, som forskare i första hand?

– Helt ärligt ligger det fortfarande nära till hands att säga att jag är dietist, även om jag inte arbetar som det… men visst, vid närmare eftertanke ser jag mig som utredare och forskare.

Har du nytta av din forskarutbildning på Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum där du nu arbetar?

– Varje dag. Forskarutbildningen gav också möjligheten att skapa nätverk med andra forskare och kunniga personer inom samma och omkringliggande områden, vilket är väldigt värdefullt.

Har du fortsatta forskningsplaner?

– Absolut, eftersom jag i min roll som utredare kan fortsätta att forska så har jag flera projekt på gång.

Saknar du doktorandtiden?

– Det var en väldigt rolig och utvecklande tid, men nu blickar jag framåt.

Avhandlingen heter Nutrition, exercise and body composition in community-­dwelling older adults.