”Om blickar som längtar ut”

I mitt arbete som fysioterapeut åkte jag till särskilda boenden för att möta äldre personer i behov av rehabilitering. Våra möten skedde inomhus. Ibland stod ett fönster på glänt och jag såg deras blickar vandra längtande mot utemiljön. Flera sa: »Kan jag få följa med dig ut när du lämnar avdelningen? Släpp ut mig.«

Samtidigt rörde sig undersköterskorna snabbt mellan arbetsuppgifterna och sjuk­sköterskans stress var påtaglig. Det verkade varken finnas tid eller rutiner för de äldre personernas utevistelse. Jag frågade mig: de äldre personerna längtar efter utevistelse, borde inte vi som personal kunna använda utemiljön som en del av vår arbetsmiljö?

Forskning visar tydligt att naturkontakt och utevistelse har positiva effekter på vår fysiska och psykiska hälsa. Ändå framkommer det i min avhandling, där jag intervjuat äldre per­soner, undersköterskor, aktivitetsledare, sjuksköterskor, arbetsterapeuter och fysio­terapeuter, att utevistelse inte genomförs i den omfattning de äldre personerna har behov av. Brist på stöd från personal och att utemiljöerna inte är utformade på ett tillgängligt sätt, gör att detta sällan blir verklighet.

Personalen vill gärna arbeta i utemiljöerna. Trots det är det enbart åtta procent av landets särskilda boenden som har rutiner för hur utemiljöerna ska användas, enligt en nationell undersökning som Socialstyrelsen har gjort. I en verksamhet där allt styrs av rutiner blir frånvaron av dessa ett tydligt hinder.

Utevistelse har traditionellt varit en arbetsuppgift för undersköterskor och aktivitets­ledare, men i takt med att deras andra uppgifter har ökat, verkar det som att tiden för utevistelse har minskat. Resultatet? Färre äldre personer får tillgång till frisk luft och stimulans av sinnena som endast utemiljön kan erbjuda. Allt detta påverkar förstås deras livskvalitet negativt.

När skorna är på kan både äldre personer och personal vistas utomhus. Keramiken på bilden har skribenten fått som disputationspresent.

Jag tror att varje kommun behöver införa en rutin för hur utemiljöerna ska användas vid särskilda boenden. Undersköterskor och aktivitetsledare ska fortsätta med de arbetsuppgifter de redan gör utomhus. Övriga yrkesgrupper behöver förändra synsättet på utemiljöer från att ibland knappt veta om dess existens, till att de faktiskt kan användas som arbetsmiljöer. Det skulle svara mot de äldre personernas behov och önskemål, men också gynna personalens hälsa i en sektor där sjukskrivningstalen är bland de högsta i landet.

Min avhandling visar också att tillgången till utemiljöer vid landets drygt två tusen särskilda boenden är bristfällig. Balkonger, uteplatser och egna trädgårdar saknas till stor del, vilket försvårar utevistelse och att använda dessa platser för vård-, omsorgs- och rehabiliteringsinsatser.

Tack vare ett värdefullt samarbete med ­Socialstyrelsen ingår numera frågor om utemiljö i deras årliga nationella enkät. Enligt myndigheten blir sådana frågor ofta norm­bildande över tid. Därför finns det skäl att tro att tillgång till utemiljöer i närtid kommer betraktas som något mer än en trivselfråga ur de äldre personernas perspektiv.

I takt med att dessa aspekter lyfts fram i forsk­ning och nationella jämförelser, kan de utvecklas till en aspekt som påverkar både äldre personers upplevelser och verksamheternas attraktionskraft. Detta innebär att kommuner som aktivt arbetar för att säker­ställa utemiljöer kommer att gynnas. Om dessa insatser dess­utom kombineras med rutiner och kompetensutveckling av personalens arbete i utemiljöer, kommer verksamheter kunna locka och be­hålla personal.

Nu har vi en tydlig bild av läget avseende tillgången till utemiljöer. Dessutom finns det ett nationellt förslag för att säkerställa tillgången till både utemiljöer och utevistelse. Vi vet också att de äldre personerna och personalen ser positivt på att vara utomhus, gärna dagligen och året runt.

Min förhoppning är att vid kommande besök på särskilda boenden inte mötas av längtande blickar som fortfarande vandrar ut, utan av äldre personer som vistas i utemiljöer. Så ofta de själva vill. Jag hoppas också mötas av kollegor som via sina arbetsgivare fått förutsättningar för att arbeta utomhus.