Gunnar D Hansson. Foto: Jäger Arén

(Sjutti plus)

Krönika #3/21.

Förutom värk i högra knät och lite i det vänstra
hur mycket var det som blev kvar efter
dessa vandringar? Kvar? Hur kan man fråga
något så omoget. Men jag gör det. Helt ofrågvis.

Historien tömmer sig. Vem har inte upplevt det?
Man står där som en Ingen. Helt urminnes och minns
etthundra anekdoter från trakten, men inte en enda
tycks gå att tillämpa på det som för stunden tilldrar sig.

Till exempel om hur handelshuset i Fågelviken brann ner
till grunden 1914 och allt djävulskap kring den brasan.
Jag bara står här. Det är inte mer med det. För tillfället.
Ett lågenergitillstånd, en ofrivillig oavgränsning.

Ingenting har gått sönder. Det är nog bara
det att tiden har runnit iväg utan att man
själv har hunnit med att rinna iväg lika långt
på så kort tid som det här är frågan om rent historiskt.

ur Tapeshavet (2017)

Mer signerat

Äntligen är ämnet äldrerätt

Lunchpromenaden – mirakelmedicin mot demens, eller?

DEBATT. Att dagliga halvtimmespromenader skulle vara lösningen på hur vi förebygger demens är en överdrift. Onyanserade budskap bidrar till att skapa en missvisande…

Vi kan hjälpa patienten att fatta sitt eget beslut

Livslektioner om psykisk hälsa

Vad kan man själv göra för att må så bra som möjligt i en inte alltid så enkel verklighet? Det undrar Sara Fritzell…