I diskussionen om en kunskapsbaserad socialtjänst stöter vi ofta på begrepp som ”vetenskap och beprövad erfarenhet”, ”evidensbaserad praktik”, ”bästa tillgängliga kunskap”, ”professionell expertis” och ”kunskapsstyrning”. Alla dessa begrepp är på olika sätt svåra att få ett fast grepp om. De används på olika sätt i olika sammanhang och det saknas gemensamma definitioner. De förändras dessutom över tid så att de har olika tyngdpunkt i äldre och nyare texter.
Detta riskerar att försvåra dialog och öppna för missförstånd. Att de här begreppen kan vara svåra att förstå har signalerats till oss på Nestor FoU-center från chefer och medarbetare ute i äldreomsorgen.
Vi genomförde därför en litteraturstudie där vi undersökte hur dessa begrepp används i statliga utredningar, rapporter och forskning. Syftet var att ringa in och problematisera begreppen och skapa ett underlag för diskussion, som förhoppningsvis kan leda fram till en mer gemensam förståelse. I den här artikeln fokuserar jag främst på ”beprövad erfarenhet” och ”professionell expertis”, då dessa två begrepp med visst fog kan sägas vara särskilt utmanande och svårgripbara. I socialtjänsten saknas ofta vetenskaplig kunskap.
Vi börjar med beprövad erfarenhet. I socialtjänsten saknas ofta vetenskaplig kunskap som kan stödja val av metoder och insatser. Därigenom tydliggörs betydelsen av beprövad erfarenhet. Frågan är dock vad som egentligen menas med beprövad erfarenhet, då begreppet kan användas med en rad olika innebörder. Ibland ses det som en lägre form av kunskap, en andrahandslösning när vetenskapliga studier saknas, men det kan även ses som ett nödvändigt komplement till vetenskapliga studier.
Ett första steg för att närma sig en definition är att fråga sig vilka erfarenheter det är som avses. Inte minst finns anledning att problematisera hur personliga erfarenheter förhåller sig till beprövade erfarenheter. Personliga erfarenheter kan exempelvis vara de arbetslivserfarenheter en individ utvecklat genom åren i sitt yrke. Det kan röra sig om praktisk kunskap och en skicklighet som sitter i händerna eller ryggmärgen, men det kan också röra sig om en praktisk klokhet som kännetecknas av en utvecklad omdömesförmåga, lyhördhet och känsla för det unika i en situation.
Dessa personliga erfarenheter är kännetecknande för den skicklige yrkesutövaren, men det är vanligtvis inte dessa erfarenheter som åsyftas när man pratar om beprövad erfarenhet.
Beprövad erfarenhet handlar om erfarenheter som är just beprövade, det vill säga erfarenheter som testats på ett tillförlitligt sätt och visat sig hålla måttet. Det kan tolkas som att beprövad erfarenhet är de accepterade arbetssätt som etablerats och spritts inom en viss yrkesgrupp eller verksamhet. Dessa arbetssätt kan ju sägas vara väl beprövade. Begreppet blir då ett uttryck för rådande praxis.
Ofta tolkas dock beprövad erfarenhet som ett begrepp där det ställs betydligt högre krav på systematisk prövning med hjälp av etablerade metoder för datainsamling och analys. Erfarenheter behöver då dokumenteras, samlas och systematiseras på gruppnivå om de ska betraktas som beprövad erfarenhet. Enligt detta synsätt kan begreppet inte likställas med praxis. Tvärtom, beprövad erfarenhet kan mycket väl utmana praxis och synliggöra hur vedertagna arbetssätt bygger på gamla vanor och rutiner snarare än tillförlitlig kunskap.
På senare tid har det mer systematiska perspektivet framhållits i socialtjänsten, inte minst genom att systematiska uppföljningar lyfts fram som ett verktyg för att skapa beprövad erfarenhet.
I en evidensbaserad praktik ska insatser baseras på bästa tillgängliga kunskap i kombination med den professionelles expertis och den enskilda individens erfarenhet, önskemål och situation. Alla dessa delar är värda att diskutera, men nu tittar vi lite närmare på vad som menas med en professionell expertis.
I vissa rapporter och utredningar ses professionell expertis som liktydigt med beprövad erfarenhet i meningen en kollektiv kunskap som dokumenterats, prövats och delats inom en profession. Ett annat perspektiv är att i stället se professionell expertis som ett begrepp på individnivå. Den professionella yrkesutövaren lyfts då fram som en aktör. Denne ska samla in, bedöma och väga samman bästa tillgängliga kunskap med sin egen yrkeskunskap och en initierad förståelse för individens erfarenheter, önskemål och situation.
Detta synsätt är numera ganska väletablerat och återspeglas på Kunskapsguiden och i Socialstyrelsens termbank. Enligt detta synsätt kan professionell expertis sägas vara de samlade kunskaper och färdigheter som en enskild yrkesutövare tillägnat sig genom formell akademisk utbildning, arbetslivserfarenhet, kurser, konferenser, projekt, läsning, reflektion och så vidare.
Professionell expertis är således inte en kunskap man kan samla in och sammanställa inför ett specifikt beslut, likt beprövad erfarenhet. Det är snarare de yrkeskunskaper som den professionella har med sig in i beslutsprocessen.
Evidensbaserad praktik utgår från en idé om professionalism, som innebär att yrkesutövare har resurser och handlingsutrymme att fatta kunskapsbaserade och reflekterade beslut om insatser. Tolkat på detta sätt ställer modellen höga krav på både enskilda individer och organisationer. I socialtjänsten kan dessa krav vara svåra att möta, inte minst för att det ofta saknas tillgång till vetenskapliga databaser, kompetens och tid att söka, värdera och sammanställa relevant forskning.
En konsekvens av detta är att idén om en evidensbaserad praktik alltmer tagit formen av en så kallad ”riktlinjemodell”. I stället för att vara en beslutsmodell för professionella i mötet med den enskilde, blir evidensbaserad praktik en organisatorisk styrmodell, där vetenskap och beprövad erfarenhet förs in i verksamheten via riktlinjer, föreskrifter och rekommendationer framtagna av externa experter.
Därmed minskar kraven på de enskilda yrkesutövarna att själva söka, värdera och sammanställa vetenskaplig litteratur.
I praktiken är det i hög grad denna riktlinjemodell som lanseras i socialtjänsten. Det kan ses som en pragmatisk lösning utifrån rådande förutsättningar, men det har också mötts av kritik från flera forskare. En kritik är att den grundläggande logiken i konceptet förskjuts från yrkesprofessionalism mot organisationsstyrning. Det betyder att de enskilda yrkesutövarnas utrymme att fatta egna beslut utifrån sin professionella expertis minskar, medan skriftliga regler och formella hierarkier i stället blir mer tongivande.
Tyngdpunkten tenderar att hamna på innehållet i riktlinjerna snarare än på hur riktlinjerna tas emot, förstås och anpassas till de enskilda individerna och deras situation.
Avslutningsvis kan konstateras att diskussionen om dessa begrepp inte bara handlar om rent språkliga definitioner. Det handlar även om grundläggande synsätt och värderingar. Hur begreppen avgränsas och definieras speglar olika sätt att se på kvalitet, kunskap, styrning och den enskilda människans roll. Det handlar om vilka värden som ska få utrymme i socialtjänsten. Därför är en fördjupad diskussion om dessa begrepp både intressant och viktig.
