Mänskliga rättigheter, ålderism och diskriminering

Den åldrande befolkningen utpekas som ett problem på såväl global, regional som nationell nivå. Redan i slutet av 1970-talet tog FN initiativ till åtgärder för att stärka världens regeringar och civilsamhällen att effektivt kunna möta de utmaningar som följer med en åldrande befolkning, som till exempel ett ökat beroende av insatser från samhället.¹ I Sverige konstaterade Långtidsutredningen 2015 att en åldrande befolkning sätter press på välfärdssystemet och möjligheterna att nå de politiska omfördelningsmålen. Inte minst kostnaderna för äldre­omsorg förväntades öka.

Bilden av den åldrande befolkningen som ett problem följs åt av ett ökat fokus på ålderism, det vill säga fördomar eller stereotypa föreställningar som utgår från en människas ålder, samt på att stärka äldres mänskliga rättigheter. Äldre ses i dessa sammanhang som kompetenta och resursrika men också i behov av särskilt skydd. Vad som räknas som äldre varierar, FN sätter till exempel gränsen vid 60 år. Strävan efter mänskliga rättigheter för äldre kan ses som en del i en internationell trend där individuella rättigheter och autonomi stärks.

En teoretisk utgångspunkt för detta är begreppet kapabilitet. 1991 antogs FN:s principer för äldre personer² och knappt tjugo år senare, 2010, etablerades en arbetsgrupp med uppgift att arbeta för äldres rättigheter.³ Arbetet har resulterat i ett förslag till en FN-konvention liknande andra med fokus på till exempel barn, kvinnor och personer med funktionsnedsättning. Konventionen förväntas bli nästa instrument med fokus på en särskild grupp. Också på europeisk nivå är frågan om mänskliga rättigheter för äldre på agendan. Europarådet antog 2014 en rekommendation för att främja äldres mänskliga rättigheter.

Den lagstiftning som framför allt ses som viktig för att komma till rätta med ålderism och att stärka äldres mänskliga rättigheter är diskrimineringsskydd och lagar som garanterar enskilda vissa sociala förmåner, så kallad rättig­hetslagstiftning. Frågan är dock om sådana regler leder till ett tillgodoseende av äldres mänskliga rättigheter och ett stärkande av äldres kapabilitet, enkelt beskrivet som förmågan att nå sina mål och göra saker som upplevs som värdefulla. Jag kommer kort att ge tre exempel på forskning, bedriven inom AgeCap, som berör denna fråga.

1. Individ, samhälle och statens ansvar.

I en begreppslig studie av hur självbestämmande, rättshandlingsförmåga och värdighet på äldre­omsorgens område slår igenom visade vi att en allt för stark betoning av självbestämmande och individuell autonomi i själva verket kan motverka äldres kapabilitet. I sammanhanget av en nerskalad välfärdsstat kan ett ensidigt fokuserande på självbestämmande för den äldre i själva verket leda till att dennes rätt till ett värdigt liv åsidosätts. Om omsorgen brister eller av olika skäl inte är tillgänglig har självbestämmandet mindre betydelse och i värsta fall tjänar det endast till att dölja bristande omsorg.

Med hjälp av Martha Nussbaums kapabilitetsbegrepp är det möjligt att argumentera för individens auto­nomi och kapabilitet att fatta egna beslut samtidigt som statens ansvar för att tillgodose den äldres behov måste garanteras. Statens roll är att se till att det finns en viss grundläggande nivå av betingelser som möjliggör individens kapabilitet. På så sätt finns det en filosofisk grund för en generös välfärdsstat.

2. Ålder som diskrimineringsgrund.

I en studie som gjordes på uppdrag av Delegationen för senior arbetskraft visade jag att ett skydd mot åldersdiskriminering bara delvis kan råda bot på ålderism. Diskrimineringslagen ger framförallt ett individuellt skydd i efterhand, medan ålderism är ett fenomen som också förekommer på samhällsnivå och som bör motverkas på förhand. Lagens skydd kan på sikt medverka till att fenomenet ålderism uppmärksammas och ifrågasätts på en mer generell nivå, men vill samhället motverka ålderism krävs betydligt bredare åtgärder, där det handlar om att utmana stereotypa föreställningar om vissa grupper av personer.

Ska vi förlänga arbets­livet, vilket föreslogs av Långtidsutredningen 2015, för att rädda välfärdssystemet, räcker det inte med att höja pensionsåldern och den så kallade Las-åldern, alltså den ålder vid vilken en arbetstagare inte längre har rätt att kräva att vara kvar i anställning. Synen på äldre arbetstagare måste förändras så att arbetsgivare vill anställa och behålla dem.

Ålderism är ett reellt problem i arbetslivet, men det motverkas inte enbart genom diskrimineringslagens skydd mot åldersdiskriminering, utan kräver andra och bredare åtgärder. Diskrimineringsskyddet är viktigt för den enskilda individ som får sin sak prövad, men det stora flertalet fall av upplevd negativ särbehandling på grund av ålder anmäls aldrig och av de som anmäls prövas väldigt få.

Diskrimineringslagens diskrimineringsskydd och krav på aktiva åtgärder räcker en bit på vägen. Även andra verktyg borde övervägas snarare än att alla förhoppningar riktas mot att diskrimineringslagen ska lösa problemet med ålderism och diskriminerande processer och praktiker.

Dessa andra verktyg kan vara att stärka anställningsskyddet generellt och särskilt för arbetstagare som riskerar att drabbas av negativa föreställningar om ålder. Att förbättra arbetsmiljön är också en åtgärd som på lång sikt kan leda till ett mindre diskriminerande arbetsliv. Diskriminerande processer och praktiker tar lång tid att ­bryta, men det görs troligen inte enbart genom diskrimineringslagens diskrimineringsskydd på individnivå.

3. Rättighetslagstiftning.

Över tid har det skett ett ökat inslag av rättighetslagstiftning, inte minst på grund av Sveriges åtaganden om mänskliga rättigheter. I direktiven till den pågående utredningen om en lag om äldreomsorg som ska komplettera socialtjänstlagens bestämmelser, sägs det uttryckligen att en bedömning ska ske om den föreslagna regleringen överensstämmer med Sveriges internationella åtagan­den om mänskliga rättigheter samt analysera förslagen utifrån bestämmelser om förbud mot diskriminering.

Frågan är om lagstadgade rättigheter för den enskilde verkligen garanterar vissa sociala för­måner om de är beroende av ekonomiska ramar. Förutsättningar som pekats på tidigare är att rättighetslagarna kräver precision avseende innehåll och förutsättningar, samt utkrävbarhet. Den föreslagna äldreomsorgslagen kanske blir ett steg i rätt riktning, i vart fall när det gäller precision avseende innehåll, men frågan är om utkrävbarheten kan garanteras. I en pågående studie har vi kunnat visa att individens rätt att klaga på äldre­omsorgen inte ens motsvaras av en skyldighet för det allmänna att utreda klagomålen.

Rättigheter i lagar främjar inte äldre personers rättigheter per automatik. Dock kan det faktum att Sverige åtagit sig att följa internationella konventioner för mänskliga rättigheter användas som ett normativt argument, såsom visats i en studie 2018. Om konventionen för äldre antas och Sverige förbinder sig att följa den, kan det möjliggöra en ökad press på Sverige att till exempel leverera en god äldreomsorg till den som så behöver.

Med konventioner följer normalt en tillsyn, där Sveriges åtgärder följs upp. Så har till exempel den kommitté som följer upp staternas åtaganden och åtgärder när det gäller kvinnors rättigheter riktat kritik mot Sverige för att tillgodoseendet av äldre kvinnors rättigheter i norr brister. På sikt kan forskningen bidra till att äldres mänskliga rättigheter bättre tillgodoses genom att synliggöra sådan kritik.