Mer nöje än nödvändigt ont att fortsätta arbeta

Trenden med allt fler arbetande seniorer har pågått under en lång tid. Efter den snabba arbetslöshetsökningen i början av 1990-talet var sysselsättningsgraden i gruppen 55–64 år nere i 65 procent för män och 59 procent för kvinnor. Enligt de senaste uppgifterna från Arbetskraftsundersökningarna, som utförs av Statistiska centralbyrån (SCB), uppgår sysselsättningsgraden bland äldre (55–64 år) för närvarande till 78 procent för män och 75 procent för kvinnor.

Jämfört med många andra EU-länder har Sverige en hög sysselsättningsgrad bland de äldre. En förklaring är att den nedåtgående trenden i sysselsättningsgrad för männen fram till 1990-talet inte var lika brant i Sverige som i många andra  länder. Kvinnornas arbetskraftsdeltagande började dessutom öka i ett tidigare skede i Sverige än i många andra länder i EU.

Betydelsen av att känna starkt för sitt arbete bekräftas även av följande fråga: ”Antag att du vinner 5 000 000 kronor på Lotto. Vad skulle du göra?” Det visade sig att en klar majoritet, omkring 65 procent av dem som fortfarande arbetade efter 65, uppgav att de skulle fortsätta att arbeta som nu. Andelen som däremot uppgav att de skulle sluta arbeta helt och hållet var 28 procent bland kvinnorna och 17 procent bland männen.

Svaren på denna hypotetiska fråga styrker alltså vår uppfattning att ett förlängt arbetsliv framför allt drivs av en positiv attityd till arbetet och att ekonomiska skäl spelar en mindre roll. Även om personerna skulle bli ekonomiskt oberoende, skulle de ändå fortsätta att arbeta.

Men är arbete efter 65 enbart en solskenshistoria? Finns det personer som av en eller flera anledningar känner sig tvingade att arbeta efter 65? Vår undersökning visar att en liten men ändå betydande grupp uppger att beslutet att arbeta efter 65 till största delen avgjordes av ekonomiska överväganden: 16 procent instämmer helt i detta påstående.

Vidare instämmer 10 procent helt i påståendet att beslutet att arbeta efter 65 avgjordes till största delen av att maka/make/partner arbetade, medan 38 procent instämmer helt i påståendet att de hade svårt att se sig själva som pensionärer.

Att gå i pension kan tydligen vara en stor omställning som påverkar både hushållsekonomin och privatlivet, och fortsatt arbete kan vara ett sätt att mildra en alltför abrupt omställning i livet. Ett starkt engagemang i yrkeslivet kan även betyda att tillvaron under lång tid har kretsat kring jobbet, och att gå i pension skulle innebära en förlust av mening och sammanhang i livet. 12 procent instämmer helt i påståendet att ”(O)m jag slutade arbeta skulle det inte finnas så många andra meningsfulla och intressanta saker att göra i stället”.

Man kan också ställa sig frågan om hur många som har upplevt sig förhindrade att arbeta efter 65. Vi frågade de som gått i pension vid 65 eller tidigare om de själva ville fortsätta arbeta men blev motarbetade av sin arbetsgivare att göra det. Endast 11 procent uppger att detta stämmer helt eller delvis. När vi frågar om de skulle kunna tänka sig att börja arbeta igen, antingen som anställd eller som egen företagare, uppger 20 procent att de skulle kunna tänka sig att arbeta deltid, medan väldigt få skulle kunna tänka sig att återgå till heltidsarbete.

Denna grupp av potentiellt deltidsarbetande pensionärer har i större utsträckning upplevt att deras arbetsgivare motsatte sig att de skulle fortsätta att arbeta (20 procent jämfört med 11 procent för samtliga). Man kan alltså dra slutsatsen att omkring var femte pensionär skulle kunna tänka sig att arbeta efter 65 och att ca 20 procent av denna femtedel inte arbetar på grund av att deras arbetsgivare har hindrat dem.

Avslutningen av arbetslivet präglas av våra tidigare erfarenheter på arbetsmarknaden och i privatlivet. En god allmän hälsa ökar förstås chanserna att arbeta efter 65. I vår enkätundersökning visade det sig att en dålig hälsa (frågan ”Hur bedömer du ditt allmänna hälsotillstånd?” besvarad med ”Ganska dåligt” eller ”Mycket dåligt”) minskade sannolikheten att arbeta efter 65 år med 79 procent, då vi samtidigt tar hänsyn till en mängd andra faktorer som kan påverka viljan och förmågan att arbeta.

Vi har jämfört hur de som har gått i pension efter 65 svarade på frågan om deras allmänna hälsotillstånd jämfört med de som gick i pension vid 65. Det visar sig att de som har arbetat efter 65 och nyligen gått i pension i genomsnitt uppger ett något bättre hälsotillstånd.

Det verkar alltså inte som att arbete efter 65 i sig självt är skadligt för hälsan. Det kan naturligtvis vara så att de som väljer att arbeta efter 65 redan från början har en starkare hälsa. Men när vi tar hänsyn till faktorer som påverkar den framtida hälsan (bland annat antalet sjukskrivningsdagar innan 65 års ålder), kvarstår den positiva hälsoeffekten av att arbeta. Det bör dock tilläggas att denna effekt är relativt blygsam, och vi kan inte se någon skillnad i uppgivet allmänt hälsotillstånd när personerna har varit pensionärer i över två år.

Att arbeta efter 65 verkar vara en anpassning till individens livsvillkor där tidigare arbetslivserfarenhet, familjesituation och hälsotillstånd har en stor betydelse för viljan att senarelägga pensioneringen. Ett huvudsakligt intryck är att dagens generation i åldersgruppen 65–76 år drivs av ett personligt engagemang för arbetet och vill anpassa arbetet efter egen förmåga och intresse.

Kanske kan ett fortsatt arbete efter 65 med tiden bli en etablerad och vanlig avslutningsfas av arbetslivet, där de äldre ägnar sig åt att överföra erfarenheter och kompetens till de yngre generationerna. Erfarenheter om hur vi ska organisera och utforma arbetslivet så att fler kan och vill arbeta efter 65, är något som de äldre med fördel kan förmedla.