I Israel är det normalt familjen som ansvarar för omvårdnaden av äldre, men mycket vanligt är också att anställda migranter från exempelvis Filippinerna bor med den äldre personen för att ständigt finnas till hands. Det finns även en förväntan på att inte heller lämna äldre ensamma på sjukhus, delvis beroende på sköterskebristen. Detta gör att en stor andel, cirka sju av tio, har en informell vårdare med sig åtta timmar per dag på sjukhuset.
Tanken är att en informell vårdare ska vara ett stöd för äldre som läggs in på sjukhus och kunna hjälpa till med mat och gångträning i och med att sjuksköterskorna är underbemannade – israeliska sjukhus har i genomsnitt 94 procents beläggning av platserna. Men en intervjustudie med äldre patienter, deras anhöriga, informella vårdare och personal på en avdelning för invärtesmedicin på Hadassa-sjukhuset i Haifa visar motsatta resultat.
– Syftet med studien var att förstå både de uttalade och underförstådda rollerna som inneboende vårdare har och se om det innebar några svårigheter, enligt Liat Ayalon från Oranim academic college of education.
Majoriteten av patienterna i studien hade med sig en informell vårdare vid inläggning på sjukhus. Det kunde handla om en familjemedlem, vän eller granne – eller en anställd vårdare. Syftet var att skapa trygghet för patienten, men informell omvårdnad är inte alltid okomplicerad.
Det visade sig att de inlagda hade en farligt låg rörelseaktivitet, åt dåligt och att den omedelbara funktionen försämrades när en informell vårdare var med på sjukhuset. Få av de inlagda lämnade rummet när de inte behövde gå upp för att äta eller hämta sin egen mat. 50 procent lämnade inte sängen, lika stor andel åt för lite. Oväntat nog visade det sig alltså vara hämmande att få hjälp även när det gällde ätande.
Systemet med informella vårdare verkade också bidra till otydligheter när det gällde vem som ansvarade för den äldre på sjukhuset, även om personalen och den informella vårdaren ofta såg sig som ett team med samma mål att ta hand om den äldre på sjukhus.