När det gäller relationen mellan motionsvanor och välbefinnande under åldrandet har forskning visat att fysiskt aktiva äldre i mindre utsträckning är deprimerade än de som är fysiskt passiva. I en studie av 860 män och kvinnor i Swedish national study on aging and care, SNAC, mättes fysisk aktivitetsnivå med hjälp av fyra enkätfrågor om såväl den fysiska aktivitetens frekvens som dess intensitet. Förekomst och grad av depression mättes med hjälp av ett väl beprövat frågeformulär, MADRS-testet.
Resultaten visade att de som var mer aktiva och samtidigt varit aktiva även tidigare i livet hade lägre förekomst av depression än de som var mindre aktiva eller de som blivit aktiva först som äldre. Depressionsfrekvensen var lägre bland dem som ägnade sig åt lättare former av fysisk aktivitet – såsom att ta promenader, cykelturer och liknande aktivitetsformer – än bland dem som ägnade sig åt mer intensiva aktiviteter, till exempel löpträning eller tävlingsinriktad idrott.
SNAC-forskarna gick sedan vidare och undersökte relationen mellan fysisk aktivitetsnivå och kognitiva funktioner i samma urvalsgrupp. Här mättes fysisk aktivitetsnivå på samma sätt som tidigare och den kognitiva funktionsnivån mättes med tester av arbetsminne, episodiskt minne, semantiskt minne, ordförståelse, uppmärksamhet och rumsuppfattning. Ett mer generellt test som ofta används för att undersöka misstänkt kognitiv tillbakagång i samband med risk för demens, kallat Mini mental state evaluation, MMSE, användes också. Man vägde även in faktorer som annars kunde göra resultaten missvisande, så kallade kontrollvariabler, vilka var utbildningsnivå, kroppslig funktionsnivå och mångsjuklighet.
I studien påvisades samband mellan lättare fysisk aktivitet och kognitiv förmåga, men det fanns inget samband mellan mer intensiv aktivitetsnivå och kognition. Resultaten kunde fastställas för män, men var mer osäkra för kvinnor.
Männens kognitiva förmåga gynnades inte av att ha varit aktiv tidigare i livet, utan endast av att ha varit aktiv de senaste tolv månaderna. Det ledde till slutsatsen att fysisk aktivitet är en färskvara när det gäller att skydda den kognitiva förmågan. Mest gynnsamt var att vara aktiv med lättare fysisk aktivitet flera gånger i veckan. Minst gynnsamt var att inte vara aktiv alls. Däremellan hamnade en grupp som ägnade sig åt intensiv fysisk aktivitet dagligen.
Andra studier som har genomförts i samma datamaterial har visat att lättare fysisk aktivitet är förknippat med bättre livskvalitet. Nu ville SNAC-projektets forskare undersöka om lättare fysisk aktivitet också kunde leda till ökad livslängd. Därför genomfördes ytterligare en studie, denna gång med livslängd som utfallsvariabel. Eftersom livslängd bestäms av många olika betingelser tog man, liksom i tidigare studier, hänsyn till dessa i analyserna. Kontrollvariablerna var kön, ålder, civilstånd, rökning, bmi, utbildningsnivå, benstyrka och kognitiv förmåga.
I studien ingick 8 456 deltagare i ett för Sverige representativt urval män och kvinnor, som var mellan 60 och 96 år gamla, vilka följdes i elva år från 2004 till 2015. Drygt 80 procent av deltagarna var vid studiens start måttligt fysiskt aktiva minst två gånger i veckan, det vill säga tog promenader eller cykelturer, spelade golf eller liknande, men deltog inte i tävlingar. Denna grupp var i större utsträckning fortfarande i livet elva år senare än de som varit aktiva i mindre utsträckning eller inte alls.
I procent minskade risken att vara död vid studiens senare mätpunkt med 28 procent för dem som varit måttligt fysiskt aktiva. Mer intensiv fysisk aktivitet förbättrade dock inte överlevnadschansen ytterligare.
Det tycks alltså gå en skiljelinje just mellan de helt passiva och de som är måttligt aktiva. Den anmärkningsvärt låga aktivitetsnivån som krävs för att öka överlevnadschansen i ett elvaårsperspektiv har stöd i vissa andra studier, men är inte allmänt vedertagen i samband med till exempel folkhälsoinformation. Det är angeläget att förmedla vetskap om detta, inte minst som ett positivt budskap till alla äldre som kan motionera, men har begränsad kapacitet som inskränker sig till lättare aktiviteter några gånger i veckan.
Attityd till arbetet kan bland annat komma till uttryck i att man väljer att gå i pension tidigare eller senare. Studier av relationen mellan pensioneringsålder och hälsa har visat att fortsatt arbete efter 65 års ålder generellt är gynnsamt för hälsan, med undantag för fysiskt tunga arbeten, som med stigande ålder innebär en ökad risk för skador och belastningsproblem i muskler och skelett. Ingenting tyder på att arbetskapaciteten minskar efter 65 års ålder. Eventuella förluster av minneskapacitet och problemlösningsförmåga kompenseras av ökad erfarenhet och bättre metakognitiv förmåga. Enligt den så kallade disuse-teorin behöver vi använda våra kognitiva förmågor kontinuerligt för att behålla dem i gott skick. I enlighet med ett sådant resonemang förefaller det naturligt att fortsatt arbete gynnar den kognitiva förmågan.
För att testa disuse-teorins relevans följdes under en sexårsperiod 256 personer som alla var 60 år vid studiens start. Deras kognitiva funktionsnivåer mättes vid starten och vid periodens slut. I gruppen hade 122 deltagare lämnat arbetslivet redan vid start och man kunde därför jämföra dem med avseende på kognitiva funktioner med de som fortfarande arbetade.
Funktionerna mättes med hjälp av MMSE-testet. I studien ingick också en uppsättning kontrollvariabler. Dessa var kön, utbildning, arbetstillfredsställelse och hur fysiskt tungt arbetet var eller hade varit, förekomst av depression samt subjektiv hälsa.
Resultaten visade att de som fortfarande arbetade inte försämrades i kognitiv förmåga under undersökningsperioden, vilket däremot de som redan vid starten lämnat arbetslivet gjorde. Nedgången var relativt liten och indikerade inte någon begynnande demens i gruppen, men visade ändå att tidig pensionering kan öka risken för viss kognitiv nedgång. Analyserna visade också att risken för en sådan nedgång var 1,4 gånger större bland dem som hade lämnat arbetslivet vid undersökningens start. Studien bekräftade därmed disuse-teorin.
Frågan om när och hur vi söker vård undersöktes i en grupp bestående av 1 017 män och kvinnor som var 60–76 år gamla. Syftet var att ta reda på i vilken utsträckning graden av sjuklighet samt psykologiska och sociala faktorer bidrog till antal läkarbesök under en tvåårsperiod. Graden av sjuklighet mättes genom funktionsförmåga och antal diagnoser, social situation mättes med utbildningsnivå och upplevelse av förankring, psykologiska faktorer som inkluderades var kontrolluppfattning och känsla av sammanhang, KASAM.
Kontrolluppfattning är ett mått på i vilken grad en person tillskriver sig själv eller omvärlden orsaken till sin hälsosituation – intern kontroll respektive extern kontroll. KASAM är ett mått på i vilken grad en person upplever omvärlden som hanterbar, kontrollerbar och meningsfull. Dessa faktorer har i tidigare forskning visat sig vara förknippade med förmåga att hantera stress och med stresstålighet.
Resultaten visade att den starkaste förklarande faktorn var antal diagnoser. Man bör här komma ihåg att det gäller en tvärsnittsstudie som endast kan mäta samband och inte ger säkra besked om orsak och verkan. Det innebär att det starka sambandet mellan antal diagnoser och antal läkarbesök kan spegla att antalet diagnoser är orsaken till att individer oftare söker vård, men det skulle också kunna vara så att de som ofta söker vård tenderar att få fler diagnoser eftersom ett läkarbesök är en förutsättning för att få en diagnos.
Studien visade inte något samband mellan antal läkarbesök och vare sig utbildning eller social förankring. Däremot samvarierade såväl KASAM som kontrolluppfattning med antal läkarbesök på statistiskt säkerställd nivå. Ju högre KASAM och ju lägre extern kontrolluppfattning, desto lägre sjukvårdskonsumtion.
