Att åldras innebär att möta en rad förändringar i livet, förändringar som ställer stora krav på vår anpassningsförmåga. Medkänsla är en faktor som kan bidra till en ökad förmåga att hantera motgångar förknippade med åldrandeprocessen. Sedan början av 2000-talet har intresset för medkänslans betydelse för hälsa och välbefinnande ökat stort inom den psykologiska forskningen. Även om ordet medkänsla på svenska låter som om det skulle handla om en känsla är det inte så, utan det handlar snarare om en motivation eller vilja att göra någonting för att förebygga och minska lidande.
Den amerikanska forskaren och psykologen Kristin Neff har fokuserat på medkänsla som riktas mot en själv, self-compassion eller självmedkänsla. Självmedkänsla består enligt henne av tre delar:
- Man är omtänksam mot sig själv när livet är svårt, i stället för att man kritiserar och dömer sig själv.
- Man utövar medveten närvaro, vilket betyder att man vågar vara kvar i den svåra upplevelsen utan att vare sig överdriva eller ignorera det som sker.
- Man ger uttryck för allmänmänsklighet, som innebär en förståelse för att vi människor delar svåra existentiella livsvillkor – liv, död, kärlek och relationsproblem – snarare än att vi känner oss ensamma och isolerade i livets svåra stunder.
Vår förmåga till medkänsla och omtanke har visat sig öka välbefinnandet samt minska stress och negativa känslor. Varför är inte helt klarlagt, men det förmodas bero på att medkänsla hör ihop med positiva känslor, såsom trygghet och samhörighet. Ju tryggare vi känner oss, desto mindre känner vi oss ensamma, isolerade eller maktlösa.
Phillips och Ferguson (2013) fann att självmedkänsla var en viktig aspekt av välmående hos äldre. Resultaten visade att deltagare som uppfattade att de hade hög grad av självmedkänsla upplevde livet som meningsfullt, hade fler positiva och färre negativa känslor samt högre grad av egointegritet, det vill säga visdom och förmåga att kunna reflektera och ha förståelse för sig själv och andra.
En annan studie av Allen och Leary (2013) fann att äldre deltagare som bedömde att de hade hög självmedkänsla också tänkte färre negativa tankar om sitt eget åldrande och de förändringar som följde med att bli äldre. Jämfört med deltagare som inte visade medkänsla mot sig själva kunde de med hög självmedkänsla oftare använda sig av positiv kognitiv omstrukturering, det vill säga observera sina tankar utan att döma och skapa en distans så att man inte uppfattar negativa tankar som sanningar.
I ytterligare en undersökning fann Allen med flera (2012) att äldre deltagare med hög grad av självmedkänsla var mer benägna att be personer att upprepa vad de sa om de inte hörde. De var också mer villiga att använda hjälpmedel, såsom käpp eller rullator.
Det verkar alltså vara så att självmedkänsla påverkar vårt mående positivt. Detta är inte så överraskande – när vi är omtänksamma mot oss själva kan vi tänka att vi duger som vi är och att vi gör så gott vi kan, medan vi när vi är kritiska och dömande mot oss själva i stället blir oroliga och ledsna och upplever att det är något fel på oss.
Självmedkänsla innebär också en förmåga att reglera känslor, det vill säga lugna sig själv när man blir orolig och trösta sig själv när man blir ledsen. Att kunna tänka att vi delar svårigheter med andra människor och att vi inte är de enda som drabbas minskar också oro, ledsamhet och ensamhetskänslor.
Forskning visar att medkänsla – på engelska compassion – och självmedkänsla kan öka med hjälp av träning eller terapi. Compassionfokuserad terapi, CFT, utvecklades från början för att hjälpa personer som led av komplex psykiatrisk problematik och för att komma till rätta med skam och självanklagelser.
CFT verkar vara hjälpsam för äldre som drabbats av demens. Både de som drabbas av demenssjukdom och deras anhöriga blir oroliga vid beskedet och upplever krisreaktioner och sorg, särskilt i de tidiga stadierna av sjukdomen. Trots detta upplever de drabbade att de inte får tillräckligt stöd av vården för att hantera sin diagnos.
Att drabbas av demens är många äldres största rädsla. Bristande stöd i denna svåra situation kan försämra måendet hos de drabbade. Behovet av att utveckla stödjande psykologisk behandling är därför stort. I Collins med fleras studie (2018) deltog 34 par bestående av en patient och en make/maka i en sex veckor lång CFT-gruppbehandling. Oro, depression, livskvalitet och andningsfrekvens mättes före och efter interventionen hos samtliga deltagare. Ett genomgående tema i CFT-behandlingen var deltagarnas upplevelse av hur det är att leva ett liv med demenssjukdom eller att vara närstående till en person som drabbats.
I gruppen tränades ett medkännande/omtänksamt förhållningssätt till sig själv och till varandra. Innehållet repeterades regelbundet för att underlätta och kompensera för patienternas minnessvårigheter. Resultaten visade att patienterna fick minskade depressionssymtom, medan de anhöriga inte visade några skillnader i oro och depression. Antalet andetag per minut minskade hos både patienter och anhöriga, vilket skulle kunna tyda på att deltagarna fick en lugnare andning på grund av behandlingen.
I en studie genomförd av Craig med flera (2018) deltog endast sju patienter som drabbats av demenssjukdom. Sex av de sju deltagarna hade en närstående som deltog i behandlingen som stöd. Endast fem deltagare slutförde hela behandlingen – två deltog i åtta av de tio sessionerna.
Resultaten visade att deltagarna uppskattade att få stöd. Fem deltagare upplevde minskad oro och depression, men inte i en tillräckligt hög grad för att bli fria från sina symtom. Deltagarna visade sig också öka graden av självmedkänsla.
Slutligen kan vi konstatera att även om resultaten tyder på en positiv effekt behövs avsevärt fler studier för att kunna fastställa effekten av compassionfokuserad terapi för äldre med demenssjukdom.
