Depression och ångest har ökat

Allt fler får chansen att uppnå både den allmänna pensionsåldern och en ålder av 75 år eller äldre. Detta innebär att det genomsnittliga antal år som en person lever i hög ålder har ökat över tid. Samtidigt är det väl belagt att förekomsten av olika hälsoproblem är högre bland äldre personer än yngre. Däremot är det svårt att få en entydig bild av hur vanligt förekommande psykisk ohälsa är. Dels beror det på att definitionen av äldre personer varierar mellan olika studier – i vissa studier är äldre personer mellan 50 och 70 år, i andra 80 år och äldre.

Studier kan också bygga på urval som inte motsvarar en representativ population av äldre personer. Exempelvis exkluderas ibland personer över 85 år, de som bor på särskilt boende eller de som inte på egen hand kan delta i studien. Dessutom används en mängd olika definitioner av psykisk ohälsa.

Socialstyrelsen har dock uppskattat att depression är så pass vanligt förekommande bland äldre personer att det utgör ett folkhälsoproblem. Det finns också stora skillnader i förekomsten av ohälsa bland äldre personer, mellan både individer och olika samhällsgrupper.

Trots att psykisk ohälsa leder till en rad olika negativa levnadsförhållanden och försämrad livskvalitet är vetskapen om äldre personers psykiska ohälsa på befolkningsnivå otillräcklig. Det behövs bland annat mer befolkningsbaserad forskning för att kartlägga förekomsten av psykisk ohälsa och följa upp utvecklingen över tid, samt ökad kunskap om olika bestämningsfaktorers betydelse för psykisk ohälsa hos äldre personer.

Dels kan många symtom på psykisk ohälsa – exempelvis depression, ångest och psykotiska tillstånd – klassas som del av en demensdiagnos. Dels använder en del studier en så kallad diagnostisk rangordning, vilket gör att exempelvis depression inte kan vara en primär diagnos om demenssjukdom har satts som primär diagnos.

Flera studier har funnit att förekomsten av depression och ångest är lägre bland personer med demenssjukdom än bland de som inte har demenssjukdom. Eftersom andelen personer med demensdiagnos ökar i högre åldersgrupper blir då andelen utan demenssjukdom som kan diagnostiseras med depression lägre.

Forskning om psykisk ohälsa bland äldre personer har framför allt varit fokuserad på depression och depressiva symtom. I olika svenska undersökningar har förekomsten av depression varierat från knappt en procent till 29 procent i befolkningen över 60 år. Den stora variationen kan dels bero på vilket screeninginstrument som har använts, om diagnos har satts eller ej och om en distinktion har gjorts mellan olika svårighetsgrader av depression.

I två andra studier, en på regional och en på nationell nivå, uppskattas nivåerna av självrapporterad ångest och/eller depression till 5–40 procent. En översiktsstudie fann stora variationer av ångest och ångestsymtom bland personer i åldern 60+ i olika västländer: förekomsten för ångestsjukdomar varierade mellan 1,2 och 15 procent och för ångestsymtom mellan 15 och 52,3 procent.

Studier av trender i förekomsten av psykisk ohälsa över tid tycks vara sällsynta. Det finns därför inget ordentligt underlag för att uttala sig om huruvida psykisk ohälsa har blivit mer eller mindre vanligt i den äldre svenska befolkningen under de senaste decennierna, men de studier som finns pekar på relativt oförändrade nivåer.

En demografisk faktor som kan vara relaterad till psykisk ohälsa är ålder. Sett till den äldre delen av befolkningen (cirka 65+) finns indikationer på att högre ålder är relaterat till ökad psykisk ohälsa. Flera svenska tvärsnittsstudier har visat att förekomsten av depression är högre i de allra äldsta åldersgrupperna, men vissa studier har inte funnit några åldersskillnader alls. Longitudinella studier från nordiska länder har också visat att depression ökar med ålder under den senare delen av livet. När psykisk ohälsa i den äldre befolkningen studeras är det alltså rimligt att beakta skillnader mellan åldersgrupper, eftersom de allra äldsta kan vara en grupp som är sårbar för psykisk ohälsa.

Både i Sverige och internationellt har en högre förekomst av psykisk ohälsa bland kvinnor än män rapporterats. Bland äldre personer i Sverige är dock studier av könsskillnader i psykisk ohälsa inte entydiga. Många studier har visat att äldrekvinnor är mer sårbara än  äldre män för både depression och ångestsjukdomar, men samtidigt finns flera studier där man inte funnit några könsskillnader. Studier från andra nordiska länder pekar också åt olika håll vad gäller könsskillnader i depression bland äldre personer.

Att bli äldre innebär såväl sociala som hälsomässiga förändringar. Generellt sett tycks flera faktorer som samvarierar med psykisk ohälsa öka med stigande ålder, till exempel ökad förekomst av fysiska hälsoproblem, försämrad funktionsförmåga, förlust av närstående och försämrat socialt nätverk. Den kanske mest påtagliga förändringen är den ökande förekomsten av en rad hälsoproblem, såsom hjärt-/kärlproblem och diabetes, vilka också har visats ha ett samband med depression.

Sambandet mellan fysiska och psykiska hälsoproblem är dock komplext. Dels kan fysiska hälsoproblem, i sig självt, öka sannolikheten för psykisk ohälsa – men problemen kan också fungera som ett första steg i en kedja av förändringar som i slutändan leder till en ökad risk för psykisk ohälsa.

Även försämrad funktionsförmåga – såsom nedsatt rörlighet, syn och hörsel – har visat sig ha ett samband med ökad risk för psykisk ohälsa, bland annat genom att försvåra kontakterna med andra människor, möjligheter till fysisk aktivitet och för ett aktivt deltagande i samhället samt möjligheter att ha en fungerande vardag. Äldre personer med fysiska hälsoproblem, framför allt nedsatt funktionsförmåga, är alltså en grupp som sannolikt har en högre förekomst av psykisk ohälsa.

Åldrandet medför också ofta en rad sociala förluster. Förlust av partner och vänner på grund av dödsfall kan bidra till ökad ensamhet och i samband med pensioneringen kan kontakt med arbetskamrater, som har varit en naturlig del av det sociala nätverket, upphöra. Utöver den psykiska påfrestning som dessa förluster kan innebära i sig själva innebär de även en ökad risk för social isolering. Äldre personer som bor ensamma och som av hälsoskäl inte har möjligheten att obehindrat delta i sociala sammanhang utgör en särskilt utsatt grupp.

Tidigare erfarenhet av psykisk ohälsa är också något som har visats vara relaterat till risken för psykisk ohälsa sent i livet. Personer med en historia av psykisk ohälsa är alltså ytterligare en grupp bland äldre personer som är särskilt sårbar för psykisk ohälsa. En del av den psykiska ohälsan hos äldre personer kan alltså inte förstås utifrån deras aktuella levnadsförhållanden.

Forskning har visat att ju fler depressioner en individ genomgår, desto svagare blir sambandet mellan psykosocial stress och depression. Bland personer med erfarenhet av ett flertal depressiva episoder under livet kan alltså nya episoder av depression uppstå mer eller mindre utan påverkan från yttre faktorer.

En ny kvantitativ analys, baserad på intervjuundersökningar av nationellt representativa urval av äldre personer i Sverige som genomfördes åren 1992–2014, har vi studerat förekomsten av psykisk ohälsa bland äldre personer i Sverige, hur förekomsten av psykisk ohälsa har förändras över tid samt hur den skiljer sig mellan olika grupper av äldre personer.

Analysen visade att psykisk ohälsa är vanligt förekommande bland personer som är 77 år och äldre i Sverige. Vid varje given mätpunkt rapporterade 8–16 procent av männen samt 13–24 procent av kvinnorna depressiva symtom. Motsvarande förekomst av ångestproblem varierade mellan 13 och 24 procent bland männen samt mellan 28 och 37 procent bland kvinnorna.

Analyserna har dock inte tagit hänsyn till problemens svårighetsgrad. När i stället tröskeln för att klassificeras som att ha rapporterat psykiska besvär var högre (antingen både depressiva symtom och ångest eller svåra problem i åtminstone en av kategorierna) var förekomsterna lägre och variationen mindre. Då rapporterade 7–13 procent av männen samt 12–19 procent av kvinnorna psykiska besvär under perioden.

Resultaten visade även att det fanns betydande skillnader i sannolikheten att rapportera psykisk ohälsa mellan olika grupper av äldre personer. Kvinnor rapporterade konsekvent mer depressiva symtom och ångest än män. Könsskillnaderna var kraftigare och konsekvent statistiskt säkerställda för ångest, men svagare och oftare inom den statistiska osäkerhetsmarginalen för depressiva symtom.

De äldre personer som hade lägre utbildning, svag ekonomi, var mindre nöjda med sitt bostadsområde, var mer socialt isolerade och som hade rapporterat ångestproblem tidigare i livet löpte en högre risk att rapportera både depressiva symtom och ångest än de som hade högre utbildning, starkare ekonomi, var nöjda med sitt närområde, inte var socialt isolerade och inte hade rapporterat ångest tidigare i livet.

Depressiva symtom var vanligare bland de som bodde i särskilt boende, behövde hjälp med sina hushållssysslor, inte var gifta/sammanboende och som hade rapporterat depressiva symtom tidigare i livet än bland de som bodde i vanligt boende, klarade hushållssysslorna själva, var gifta/sammanboende och inte hade rapporterat depressiva symtom tidigare i livet.

Sammantaget kan vi konstatera en relativt hög förekomst av psykisk ohälsa bland äldre personer i Sverige och att förekomsten har förändrats i negativ riktning under de senaste 20 åren. Både den betydande förekomsten och de ökade nivåerna förtjänar att tas på största allvar, särskilt med tanke på den ökning av antalet äldre personer som väntas i framtiden. Samtidigt är äldre personer med psykisk ohälsa en heterogen grupp. Några har erfarit psykisk ohälsa större delen av sitt liv, andra har drabbats senare i livet.

Högre upp i åldrarna sker sociala, fysiska och kognitiva förändringar hos en individ som ökar risken för psykisk ohälsa. I dessa åldersgrupper är civilståndsförändringar inget ovanligt och många, framför allt kvinnor, förlorar sin partner. De epidemiologiska analyserna indikerar att sannolikheten för depressiva symtom och ångest är högre ju mer socialt isolerad en person är, mätt i termer av kontakter med familj och vänner.

Äldre kvinnor har i högre utsträckning depressiva symtom och ångest än äldre män. Vidare har de med funktionsnedsättningar, som innebär att de behöver hjälp med sina hushållssysslor, en högre risk för depressiva symtom än personer som klarar dessa sysslor på egen hand.

När hänsyn tas till huruvida den äldre själv klarar av att utföra sina hushållssysslor saknas samband mellan kognitiv nedsättning och depressiva symtom. Detta indikerar en tröskeleffekt, där risken för depressiva symtom framför allt ökar när de första nedsättningarna uppkommer och den äldre personen inte längre klarar av att sköta sitt hushåll själv.

Det finns således en betydande variation i fördelningen av psykisk ohälsa mellan olika grupper av äldre. För att i framtiden kunna minska hälsoskillnaderna är det rimligt att satsa på de unga. Detta betyder dock inte att äldre personers hälsa, livssituation och levnadsvanor inte går att påverka och förändra. Förebyggande folkhälsoarbete kan utformas för att befrämja goda levnadsvanor och en god hälsa för alla i befolkningen, men det behövs även specifika insatser riktade mot mer utsatta grupper.

Vissa syns särskilt viktiga att uppmärksamma i arbetet kring psykisk ohälsa: kvinnor, ensamboende och personer som inte är gifta, de med låg socioekonomisk position, boende på särskilt boende, de som har bristande sociala kontakter samt äldre personer med fysisk ohälsa och funktionsnedsättningar.

Många gånger ses symtomen på psykisk ohälsa som en del av åldrandet och uppmärksammas varken av den äldre personen själv, av anhöriga eller av sjukvårds- och omsorgspersonal. Psykisk ohälsa kan vara svår att upptäcka hos äldre personer, eftersom symtombilden kan vara annorlunda än hos yngre.

Utmaningen ligger därför i att identifiera äldre personer som har eller som löper risk för att utveckla psykisk ohälsa, samt skapa förutsättningar för att motverka negativa konsekvenser av sociala förändringar och försämrad hälsa och funktionsförmåga som är naturliga delar av att åldras, men som kan leda till ökad risk för psykisk ohälsa.

Texten är ett av Äldre i Centrum förkortat utdrag ur Folkhälsomyndighetens rapport (2018) Skillnader i psykisk ohälsa bland äldre personer: en genomgång av vetenskaplig litteratur samt en epidemiologisk studie. Rapporten i sin helhet finns att tillgå på www.folkhalsomyndigheten.se.