Ensamhet en riskfaktor

Världshälsoorganisationen WHO har uppskattat att cirka 322 miljoner människor lider av en depression globalt. Vidare är depression en av de ledande orsakerna till den totala sjukdomsbördan i världen, då denna åkomma har visat sig bidra till flest antal förlorade (hälsosamma) år till följd av funktionsnedsättning. Förekomsten av depression hos personer som är 65 år och äldre har uppskattats ligga mellan 10 och 15 procent varav 5−10 procent utgörs av lindriga depressioner och 1−5 procent av egentliga depressioner.

Deltagarna var 60–104 år och resultaten visade att förekomsten av någon form av depression (enligt diagnoskriterierna DSM-IV: lindrig eller egentlig, och ICD-10: mild, moderat eller svår – se faktaruta sid 46) tenderade att öka med stigande ålder, det vill säga den var lägst hos individer i 60-årsåldern och högst hos de som var 90 år och äldre.

Depressionsförekomsten var dock lägre då den skattades enligt ICD-10 i jämförelse med DSM-IV (se stapeldiagram). Vidare fann vi att förekomsten var högre hos dem som hade demens, nedsatt förmåga att utföra en eller flera grundläggande aktiviteter i vardagliga livet eller som inte hade en partner, oberoende av vilken definition som användes för att fastställa depression.

Flera olika faktorer kan påverka en individs risk för att utveckla en depression. Mer specifikt har tidigare forskning visat att psykologiska, psykosociala, beteendemässiga, biologiska och fysiska faktorer är relaterade till depression – och att dessa riskfaktorer samverkar under hela livet och med varandra.

Riskfaktorer och sårbarhet för depression över livspannet. Källa: Gudmundsson P (2012) (32) och Sjöberg L (2018) (31).

I en av våra studier har vi närmare undersökt sambandet mellan psykosociala faktorer och depression och om detta samband har förändrats mellan 1970- och 2000-talet hos två olika födelsegrupper av 70-åringar från befolkningsstudien H70 i Göteborg. Känslor av ensamhet var relaterat till en ökad risk för att utveckla depression över en femårig uppföljningsperiod i båda födelsegrupperna.

Dock fann vi att sällsynta besök (definierat som en gång per månad eller mindre) till/från andra än ens barn och grannar och upplevelsen av att ha för lite kontakt med andra var relaterat till en ökad depressionsrisk hos 75-åringar som undersöktes på 1970-talet, men inte hos dem som undersöktes på 2000-talet.

Vidare har även psykosociala riskfaktorer över livsloppet undersökts i en pågående SNAC-K-studie. I denna studie analyserades huruvida upplevelsen av 18 olika negativa livshändelser – till exempel förlust av nära anhörig, svår sjukdom, skilsmässa – påverkade risken för att utveckla depression efter 60 års ålder. De preliminära resultaten visar att upplevelsen av åtta eller fler av dessa negativa händelser är associerat till en högre depressionsrisk, i jämförelse med de som har upplevt noll till fem negativa livshändelser.

Vidare undersöktes huruvida tidpunkten för de negativa livshändelserna påverkade depressionsrisken. Vi fann då att negativa livshändelser som hade inträffat under barndomen (0–18 år) eller i sen vuxenålder (65+ år) tycktes öka depressionsrisken i hög ålder.

Däremot fann vi att negativa livshändelser som hade inträffat i tidig vuxenålder (19–40 år) eller medelåldern (41–65 år) inte ökade depressionsrisken hos äldre. Våra resultat är i linje med tidigare studier som även har visat att barndomen och sen vuxenålder tycks vara kritiska tidsperioder då upplevelsen av negativa livshändelser kan öka risken för att utveckla depression eller depressiva symtom senare i livet.

Depression hos äldre kan även ge upphov till flera allvarliga konsekvenser såsom mortalitet, kardiovaskulära sjukdomar, försämrad kognition och reducerad livskvalitet. Det har även påvisats att den totala sjukvårdskostnaden för öppen- och slutenvård är 47−51 procent högre hos äldre (60+) som lider av en lindrig eller egentlig depression i jämförelse med de som inte har någon form av depression, oberoende av kroniska sjukdomar.

I en pågående studie har en av dessa konsekvenser undersökts närmare då individer 70+ från två olika födelsegrupper (SNAC-K och Kungsholmsprojektet), intervjuades för att undersöka om nedstämdhet var associerat med en ökad risk för att utveckla demens över en nioårig uppföljningsperiod. I båda födelsegrupperna fann vi att individer som led av nedstämdhet hade en ökad risk för demens, i jämförelse med dem som inte led av nedstämdhet. Vidare undersöktes det om civilstånd och boendesituation möjligtvis kunde modifiera detta samband.

Vi fann då att den ökade demensrisken endast förekom hos de som inte hade en partner eller som bodde ensamma, men inte hos dem som hade en partner och bodde tillsammans med någon.

I dagsläget är de två vanligaste behandlingsformerna för depression antidepressiva läkemedel och olika former av psykoterapi som till exempel kognitiv beteendeterapi, kbt. Med hjälp av SNAC-K-studien undersökte vi hur många av de äldre (≥60 år), som uppfyllde kriterierna för någon form av depression enligt DSM-IV, som faktiskt fick läkemedelsbehandling eller psykoterapi.

Resultaten visade att cirka en tredjedel av dem som uppfyllde kriterierna för en depression behandlades med antidepressiva läkemedel (24 procent av dem med lindrig depression och 44 procent av dem med egentlig depression). Vidare fann vi att endast tre procent hade någon form av psykologisk behandling (2,5 procent av de med lindrig och fyra procent av de med egentlig depression).

Bland annat har man sett att äldre personer tenderar att uttrycka mer somatiska symtom – till exempel huvudvärk och magont – psykomotoriska problem, sömnstörningar och kognitiva svårigheter än primärt känslomässiga symtom såsom
nedstämdhet.

Slutligen har tidigare forskning även noterat att både hälso- och sjukvårdpersonal och äldre själva tenderar att tolka och betrakta depressiva symtom som en normal del av åldrandet – vilket inte är fallet!

Illustration: Mozhu Ding

Sammanfattningsvis visar resultaten från dessa studier att personal inom hälso- och sjukvården kan bli bättre på att upptäcka och behandla depression hos äldre. Vidare bör de även vara uppmärksamma på äldre som känner sig ensamma, som har upplevt många negativa livshändelser eller nyligen har utsatts för ogynnsamma händelser, då detta kan öka risken för depression.

Långtidseffekten och konsekvenserna av negativa livshändelser i barndomen påvisar även vikten av att sätta in förebyggande åtgärder för barn som har utsatts för ogynnsamma händelser.

Då civilstånd och boendesituation även kan motverka de skadliga effekter som nedstämdhet kan ge upphov till och därmed senarelägga debuten av demens bör även extra uppmärksamhet riktas mot äldre som är utan partner eller som bor ensamma.

Generellt påvisar resultaten från dessa studier vikten av psykosociala faktorer i relation till både depressionsrisk och möjligheten att skjuta upp demensdebuten. Detta i sin tur visar på betydelsen av förebyggande åtgärder som syftar till att öka den sociala interaktionen hos äldre.

Då antalet och andelen äldre förväntas öka kraftigt de närmaste årtiondena är bättre kunskap, preventiva åtgärder och behandling av depression hos äldre mycket viktigt utifrån folkhälsovetenskapliga, kliniska och ekonomiska perspektiv.