Existentiella samtal – ett sätt att främja psykisk hälsa

I dag lever cirka 20 procent av alla äldre med någon form av psykisk ohälsa. Fysisk sjukdom, läkemedel, dödsfall, separation och ensamhet kan utlösa psykiska besvär. Andelen äldre i befolkningen ökar och inom kort beräknas 25 procent av alla svenskar vara över 65 år. Det är en bidragande orsak till att psykisk ohälsa är en av våra största folksjukdomar.

Social samvaro, samtal och bekräftelse kan vara viktiga komponenter för upplevelsen av hälsa och meningsfullhet. Samtalsgrupper för äldre och dess positiva effekter har studerats i flera studier. Exempelvis har forskarna sett att strukturerade gruppdiskussioner ger lägre depressiva symtom på kort sikt. Nestor FoU-center utvärderade våren 2018 ett projekt i Nacka kommun, som syftade till att främja psykisk hälsa bland äldre personer.

Att ges möjlighet att ventilera problem som ofta är gemensamma för äldre personer, exempelvis krämpor eller förlust av närstående, upplevdes som värdefullt. Att ta sig ut och eventuellt knyta nya kontakter framhölls också som viktigt. Flera uttryckte en upplevelse av brist på fördjupning i sin vardag. Samtal av existentiell karaktär tillförde därför något meningsfullt – att få prata om hur man såg på åldrandet, livet och döden:

”Ensam kan man träna upp sin kondition, men i samtalen behöver man en partner. /…/ Att träffa andra människor och andra synpunkter, att man byter ord med varandra. Vi fick inblick i varandras levnadsöden som vi varit med om.”

Enligt deltagarna lyftes den fysiska hälsan, som kostvanor och träning, i flera andra sammanhang. Den existentiella inriktningen upplevdes däremot som ett unikt inslag i programmet:

Programmet upplevdes som positivt av deltagarna här och nu, men i utvärderingen lägger vi stor vikt vid att problematisera långsiktiga effekter och förutsättningar för ett hållbart utvecklingsarbete. Vi lyfter här tre faktorer:

1. Att rekrytera rätt målgrupp
2. Att integrera programmet i en bred hälsofrämjande strategi
3. Att programmet tillvaratas och sprids.

Att nå äldre personer som på grund av psykisk ohälsa eller somatisk sjukdom inte vågar eller orkar bege sig ut kan vara svårt. De äldre deltagarna beskrev svårigheten med detta. Flera poängterade att det var viktigt med tydlig och detaljerad information om vad insatsen handlade om, för att rätt personer skulle våga anmäla sig. En personlig kontakt och förtroende sades vara avgörande.

En effektiv rekrytering behöver ta hänsyn till socioekonomiska faktorer och omfatta flera olika aktörer, vilket kräver ett samarbete. Ett sätt att rekrytera deltagare är att samarbeta med redan befintliga verksamheter, exempelvis primärvård, anhöriggrupper, bibliotek, kyrkor eller pensionärsföreningar.

Den positiva utvecklingen för enskilda deltagare behöver fortsätta efter de åtta träffarnas slut så att insatsen inte blir en isolerad punktinsats. Det är viktigt att planera för ett fortsatt stöd och andra insatser som kompletterar programmet. Detta gör att programmet blir en del i ett större sammanhang och att det ingår i en bredare strategi för hälsofrämjande arbete. En konkret idé från en deltagare var att decentralisera programmet och genomföra det lokalt i olika bostadsområden, för att underlätta fortsatt social samvaro.

”Ju äldre man blir, desto sämre blir det att ta sig till olika platser.”

Utvärderingen lyfter frågan om hur programmet kan överleva efter projektets slut. Att det upplevdes som positivt av deltagarna är inte tillräckligt. Programmet behöver också tillvaratas och spridas så att det kan nå nya grupper av äldre.

Det krävs ett långsiktigt engagemang för att på ett hållbart sätt förbättra den psykiska hälsan bland äldre. Men om insatserna når rätt målgrupp, inkluderar enskilda projekt i en bredare hälsofrämjande strategi och målmedvetet tillvaratar resultat och kunskaper i ordinarie verksamhet finns goda förutsättningar att medverka till en bättre psykisk hälsa för de äldre.