Hög läkemedelsanvändning hos äldre med psykisk ohälsa

Läkemedelsanvändningen i befolkningen tilltar med stigande ålder, dels på grund av ökad förekomst av sjukdomar, dels på grund av andra besvär såsom sömnstörningar, oro och smärta eller värk. Många av de läkemedel som äldre använder i dag rekommenderas som behandling vid sjukdomar och tillstånd. Samtidigt medför åldrandet en ökad risk för läkemedelsrelaterade problem och biverkningar av olika slag.

De senaste årtiondena har såväl nya läkemedel som nya behandlingsprinciper gjort att vården kan behandla allt fler sjukdomar och tillstånd hos äldre. Samtidigt har detta inneburit att läkemedelsanvändningen hos äldre har blivit alltmer omfattande och komplex – vilket i sin tur medför en ökad risk för olika typer av läkemedelsrelaterade problem.

En omfattande läkemedelsanvändning, så kallad polyfarmaci, som i dag är vanlig hos äldre, är den enskilt största riskfaktorn bakom såväl läkemedelsbiverkningar som interaktioner mellan läkemedel.

En av Socialstyrelsens indikatorer för att förbättra äldres läkemedelskonsumtion handlar om psykofarmaka. Behandling med tre eller fler psykofarmaka medför en ökad risk för såväl biverkningar som läkemedelsinteraktioner, och kan dessutom vara ett tecken på brister i behandlingen av psykiatriska tillstånd. Dock omfattar Socialstyrelsens indikatorer för psykofarmaka olika slags kombinationer av läkemedel, med olika grad av klinisk relevans och risk.

Ett resultat med tre eller fler psykofarmaka bör därför i första hand leda till en djupare undersökning av vilka preparat som ingår.

Figur 1. Andel kvinnor och män med psykisk ohälsa, 65 till 79 år och 80 år och äldre, med samtida förskrivning av tre eller fler psykofarmaka, per 31 december 2015. Även värden för befolkningen i samma åldersgrupper redovisas. Källa: Läkemedelsregistret, Socialstyrelsen.

Figur 1 redovisar andelen män och kvinnor i de två åldersgrupperna 65 till 79 samt 80 och äldre som använde tre eller fler psykofarmaka samtidigt den 31 december 2015 (hos äldre med psykisk ohälsa respektive äldre personer totalt).

Användningen av tre eller fler psykofarmaka samtidigt var inte oväntat mångdubbelt – tre till sju gånger – högre hos äldre med psykisk ohälsa. Här hade mer än var tionde person tre eller fler psykofarmaka. Generellt syntes även en något högre användning hos kvinnor och hos personer som var 80 år eller äldre.

Antipsykotiska läkemedel kan vara en del i behandlingen av äldre vid exempelvis psykotiska tillstånd eller aggressivitet vid demenssjukdom. I äldreomsorgen används dessa läkemedel emellertid ofta för att dämpa vissa beteendesymtom vid demenssjukdom – till exempel motorisk oro samt rop och vandring – trots att det oftast har liten eller ingen effekt.

Antipsykotiska läkemedel är starkt förknippade med biverkningar av olika slag, till exempel passivitet, kognitiva störningar och parkinsonliknande symtom. Preparaten har negativa effekter på såväl känsloliv som sociala funktioner hos äldre och medför dessutom en ökad risk för stroke och förtida död hos äldre med demenssjukdom.

Figur 2. Andel kvinnor och män med psykisk ohälsa, 65 till 79 år och 80 år och äldre, som beräknas ha använt antipsykotiska läkemedel, per 31 december 2015. Även värden för befolkningen i samma åldersgrupper redovisas. Källa: Läkemedelsregistret, Socialstyrelsen.

Figur 2 redovisar andelen män respektive kvinnor i åldersgrupperna 65 till 79 samt 80 och äldre som använde antipsykotiska läkemedel den 31 december 2015 (hos äldre med psykisk ohälsa respektive äldre personer totalt).

Användningen av antipsykotiska läkemedel var tre till sju gånger högre hos äldre med psykisk ohälsa, och generellt högre hos personer 80 år och äldre.

Behandling med psykofarmaka är vanligt förekommande hos personer med demens, i synnerhet bland personer 65 år och äldre. Psykofarmaka används bland annat mot:

• sömnstörningar
• oro och ångest
• olika slags beteendesymtom
• depression
• ibland även mot psykotiska symtom

Demenssjukdom medför ofta en ökad känslighet för psykofarmaka. Sömnmedel och lugnande medel kan orsaka biverkningar som exempelvis dagtrötthet, kognitiva störningar, balansstörning, muskelsvaghet och risk för fall. Antipsykotiska medel kan bland annat orsaka störningar i rörelseapparaten (så kallade extrapyramidala symtom som till exempel parkinsonism), kognitiva störningar, trötthet och blodtrycksfall – och har dessutom negativa effekter på känsloliv och sociala funktioner.

Figur 3 och figur 4 visar förskrivningen av de fyra grupperna av psykofarmaka hos personer 65 år och äldre med respektive utan demens, samt hur förskrivningen har förändrats över tid. Resultaten bygger på årliga analyser av data från läkemedelsregistret under perioden 2006–2016. Demensdiagnosen baseras dels på förekomsten av en demensdiagnos i patientregistret, dels på förskrivning av demensläkemedel, någon gång under en tioårsperiod före mättidpunkten.

Figur 3 visar att förskrivningen av antipsykotiska läkemedel hos äldre med demenssjukdom minskade från 19,4 procent (2006) till 12,7 procent (2016). Samma sak gäller förskrivningen av sömnmedel, som minskade från 28,1 procent (2006) till 20,5 procent (2016). Däremot förändrades inte förskrivningen av lugnande och antidepressiva medel nämnvärt.

Det är en påfallande skillnad i användning av psykofarmaka mellan äldre med och utan demenssjukdom. Användning av minst ett psykofarmaka är 2,9 gånger vanligare hos äldre med demens, där:

• lugnande medel är 4,1 gånger vanligare
• sömnmedel är 1,7 gånger vanligare
• antidepressiva är 4,3 gånger vanligare
• antipsykotika är 10,7 gånger vanligare.

Figur 5. Andel kvinnor och män med psykisk ohälsa, 65 till 79 år och 80 år och äldre, som har förskrivits läkemedel som bör undvikas, per 31 december 2015. Även värden för befolkningen i samma åldersgrupper redovisas. Källa: Läkemedelsregistret, Socialstyrelsen.

Bensodiazepiner och bensodiazepinlika läkemedel är godkända för behandling av ångesttillstånd och tillfällig behandling av sömnstörningar. De används till viss del även för att behandla lindrigare former av oro.

Bensodiazepiner kan ge allvarliga biverkningar, i synnerhet vid hög konsumtion och vid långtidsbruk. Äldre löper en högre risk för biverkningar, speciellt kognitiva störningar (påverkan på funktioner såsom minne, inlärningsförmåga, uppmärksamhet och koncentration), förvirringstillstånd samt risk för att falla. Läkemedlen kan också framkalla beroende och missbruk. Därför är det viktigt att inte förskriva bensodiazepiner och bensodiazepinlika läkemedel under längre perioder utan noggrant övervägande.

Enligt OECD:s statistik över förskrivning i primärvården har förekomsten av det som förskrivs hos personer 65 år och äldre varit tämligen oförändrad i Sverige sedan första mätningen 2006. Resultaten visar också påtagligt större användning av bensodiazepiner hos personer 80 år och äldre jämfört med personer 65 år och äldre – samt en markant högre användning hos kvinnor. Det är också stora skillnader mellan landstingen. Andelen personer 65 år och äldre med en lång­varig användning av bensodiazepiner varierar exempelvis mellan 42 och 77 per tusen invånare för kvinnor och 26 och 53 per tusen invånare för män.

Socialstyrelsen har tidigare visat att merparten av all förskrivning av psykofarmaka till äldre sker i primärvården. För personer 85 år och äldre förskrev primärvården omkring 80 procent av lugnande medel, sömnmedel och antidepressiva medel, och drygt 75 procent av antipsykotiska läkemedel. Det innebär att äldre som har psykofarmaka sällan får dem förskrivna från specialister inom exempelvis psykiatri – och detta gäller även antipsykotika.

Texten är ett av Äldre i Centrum förkortat utdrag ur kapitlet Läkemedel i Socialstyrelsens rapport Psykisk ohälsa hos personer 65 år och äldre från oktober i år. Rapporten i sin helhet inklusive lista på referenser finns på www.socialstyrelsen.se