Träning som kan göra skillnad

Att få cancer innebär en stor påfrestning, både psykiskt och fysiskt, inte minst för äldre personer som kanske redan har en funktionsnedsättning eller flera andra sjukdomar. Även behandlingarna är krävande och ofta riskfyllda.

Elisabeth Rydwik är forskare vid institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle vid Karolinska institutet i Huddinge. Där leder hon forskargruppen Rehabilitering, samverkan och åldrande, som inriktar sig på forskning om prehabilitering, alltså förberedelser inför en behandling, och rehabilitering av sköra äldre personer i deras hem.

Elisabeth Rydwik, forskare vid institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle vid Karolinska institutet i Huddinge. Foto: Daphne Macris

Sedan några år undersöker forskargruppen hur fysisk status påverkar vilka komplikationer patienter får efter en canceroperation. De skapar också, och testar, träningsprogram för att patienter ska kunna förbereda sig på ett bättre sätt.

–  Forskningen har visat att ju bättre fysisk funktion man har, desto bättre klarar man sig efter en operation. Det har varit vår ingång. Jag har forskat länge inom äldreområdet och under­sökt träning för sköra äldre och hur man kan bibehålla sin självständighet i vardagen med träning på olika sätt, säger Elisabeth Rydwik.

De började titta på äldre med fysiskt nedsatt funktion, som skulle ha mest ­nytta av att träna inför en opera­tion. Tanken var att undersöka­ thoraxpatienter, som ska genomgå operation i hjärta eller lungor, men till slut började de arbeta med patienter med tarm- och ändtarmscancer. Grundidén är dock densamma. De som är i bättre kondition har större marginaler och inte lika mycket att tjäna på ett prehabprogram. Men för en äldre, multisjuk, lite skör person skulle det alltså kunna göra verklig skillnad.

Tillsammans med sina kollegor började Elisabeth Rydwik med att mäta patienternas fysiska funktion före och efter en operation och se vilka komplikationer de fick. Ganska snart såg de att ålderskriteriet 70 år för att vara med i studierna inte var så meningsfullt. Däremot fick patienter som i testerna gick mindre än två meter per sekund oftare komplikationer. Därför sänkte de ålderströskeln till 65 år, men använde gånghastighet för att hitta högriskgruppen i sina studier.

–  Vår hypotes är att om vi kan höja den fysiska funktionen innan operationen, så tappar du från ett bättre utgångsläge. Alla tappar, för kirurgin har en så pass stor påverkan på ditt dagliga liv. Men om du tappar från en högre nivå kanske du inte kommer under tröskeln till beroende. Du kanske klarar dig bättre i vardagen efteråt.

Det finns flera viktiga aspekter av att ha en bättre fysisk funktion innan en operation. Det handlar både om vad kroppen klarar av under själva operationen och hur den läker. En bättre syreupptagningsförmåga är till exempel viktigt både under narkos och för att få färre inflammatoriska processer i kroppen. Men benstyrka är avgörande för att kunna klara sin vardag efter operationen, att inte bli stillasittande och beroende av äldreomsorg och anhöriga.

I studierna har Elisabeth Rydwik och hennes kollegor kunnat se tydliga samband mellan fysisk funktion och om patienterna får komplikationer. De gjorde också en intervjustudie för att se vad äldre personer skulle behöva för stöd kring sin träning inför kirurgi. Här blev det tydligt att även om de får veta hur viktig träningen är, skulle det vara svårt att genomföra den på egen hand.

–  Det räcker helt enkelt inte att bara få några råd. Just vår målgrupp, äldre och ofta med någon typ av funktionsnedsättning, behöver mer stöd för att komma i gång och på kort tid träna upp sig. De har också fått en cancerdiagnos, de har en oro, det är väldigt mycket som pågår i en sådan situation i livet.

Till skillnad från vid andra typer av diagnoser är det ofta kortare väntan på operation inom cancervården. Det kan röra sig om några få veckor, och det betyder att träningen måste vara både högintensiv och genomföras ofta. Så forskargruppen skapade ett träningsprogram efter de förutsättningarna.
–  Vi tog fram ett träningsprogram där de tränade den inspiratoriska muskelstyrkan, andningsmuskulaturen. De tränade också kondition och de tränade muskelstyrka, framför allt i benen, säger Elisabeth Rydwik.

Primärvårdens hemrehabteam gav stöd till patienterna i deras träning, något som fungerade väl. Just nu analyserar forskargruppen data kring den fysiska funktionen och det verkar som om träningen framför allt fått effekt på andningsmuskelstyrkan, som patienterna tränat genom att andas in mot ett motstånd. Det skulle kunna vara betydelsefullt för att minska risken för lungkomplikationer efter operationerna.

Nu har de arbetat vidare och utvecklat ett digitalt stöd för träningen, tillsammans med patienterna och fysioterapeuten som deltagit i studierna. Träningen blir ganska personalkrävande, men med ett digitalt program kan antalet besök minska samtidigt som det är enkelt att kommunicera, registrera träningen och modifiera träningsprogrammets efter behov.

Att träning är bra inför en operation är inget som är unikt för cancerpatienter, men det finns några faktorer som gör diagnosen speciell, berättar Elisabeth Rydwik.

–  Det är klart att man vid alla typer av diagnoser kan tappa i funktion. Om man exempelvis har ont, eller om man har problem med hjärtat kanske man inte vågar röra på sig. Men cancer påverkar ju kroppen snabbt, till exempel med viktförlust och nedsatt aptit. Cancer­trötthet är ju också väldigt påtagligt för många.

Har man dessutom genomgått strålnings- ­eller cellgiftsbehandlingar innan operationen blir behovet av en förbättrad funktion extra stort.
När man sammanställer forskningen om träning innan operation är det inte en helt klar bild som framträder. Det är svårt att mäta effekterna, och studierna spretar åt många håll. Forskar man på yngre personer med hög funktion är det också mindre chans att träningen gör så stor skillnad. En annan fråga är vad som är viktigast att mäta.

–  Ofta går man ju på de hårda utfallsmåtten, som vårdtid och så, för att det är tydligare att det kan spara pengar. Men för patienten kanske det inte spelar lika stor roll. Det kanske inte gör någonting om man ligger på sjukhus två dagar till, bara man känner sig trygg med att åka hem och okej när man är hemma, säger Elisabeth Rydwik.

I enkätsvaren som samlades in i en pilot­studie, lyfter till exempel flera patienter fram att träningsprogrammen hade en helt annan viktig betydelse. De ledde till att patienterna inte blev lämnade ensamma i väntan på operationen, utan fick någon att prata med när fysioterapeuten kom på besök, till exempel om sin oro. De kände också att de fick något meningsfullt att göra – att de kunde påverka sin situation i stället för att bara gå och vänta.

– Det ska bli intressant att se när vi börjar analysera de djupintervjuer som vi har gjort nu, hur de personerna resonerar.

Ute i verksamheterna verkar det också ­finnas ett intresse av den här typen av träningsprogram.­ Ett av sjukhusen som Elisabeth­ Rydwiks forskargrupp samarbetat med har börjat screena för funktion innan operationer, genom att mäta gånghastighet. Ett annat sjukhus har startat en högriskmottagning och involverat en geriatriker i bedömningen innan kirurgi. Sedan ska de hitta ett samarbete med primärvården så att fysioterapeuter kan komma in och ge stöd.

Cancerrehabilitering blir också allt viktigare i takt med att behandlingarna blir mer effektiva och fler lever vidare efter en diagnos.
– Ja, vi ser att det hela tiden kommer mer kunskap och intresset är ganska stort nu även bland kirurger, narkosläkare och annan personal på sjukhusen, säger Elisabeth Rydwik.