40-talist är väl ingen ålder

Fyrtiotalisterna. Mytomspunna. Jätteproppen Orvar. Köttberget som ska försörjas. I prognoser förkunnades att generationen skulle sätta nya rekord och ställa nya krav på äldreomsorg. De skulle inte åldras som tidigare generationer – inte bli gamla som andra före dem, utan förbli unga. Hur skildras då åldrandet i skönlitteratur författad av en generationsföreträdare? Ulf Lundells debutroman Jack från 1976 har beskrivits just som sin generations skildring. Under senare års Vardagar och Vardagar 2 får vi följa honom under åren kring 70.

Ulf Lundell är konstnär, författare och musiker, fortsatt yrkesverksam, snart ute på ännu en turné, och med Vardagar 3 under utgivning. I böckerna brottas han med frågor om turnerande, låtskrivande, kämpar med planer på ännu en cd, han drivs av skaparlust och vånda.
Vardagar fick bra recensioner och väckte intresse då den kom ut. Det förefaller som att Vardagar 2 fått mer kritik: Varför ska vi läsa 670 sidor kverulans frågar en recensent. Skulle någon intressera sig för det Lundell skriver om han inte var en kändis? Andra beskriver boken som både irriterande och magnetisk.

Böckerna är skrivna som en inre monolog, texten är satt som poesi, radbrytningar, nya stycken, flödande rytmisk text:

hem, städning;

trädgården, natur, fåglar – inköp av talg och frön för att mata fåglarna, begrundanden i kikaren då han iakttar dem,

inköp och matlagning, alkohol, inköp och drickande, vånda kring fylla

målande i ateljén medan han lyssnar på blandband, reflexioner om musik och artister,

bilkörande och funderingar kring nya, andra modeller av bil. Ibland drar han paralleller mellan kvinnor och bilar, som då han skriver att han ger upp tanken på sportbilar, de är som vackra kvinnor: Man blir attraherad och sen blir det problem. Ja, att döma av hans många besök på bilverkstan tål liknelsen att fundera över. Kommer jag ha sex någon gång mer under livet, frågar han sig, och konstaterar om sexuella fantasier: Än är jag inte död.

Och så ett flöde av inlägg om vad som visas på tv, och avhandlas i nyheterna: politik, islam, is, populism, Sverigedemokrater, metoo, folkhemmet, välfärdssamhället, jämlikhet.

Vresigt kommenteras hur han brottas med bredbandsinstallationer, kablar och värmesystem. Själva tekniken blir en åldersmarkör: Ska man fortsätta ge ut cd-skivor, tänka i termer av album, eller är det ett överspelat format?

Invävt i narrativet återkallar han barndomen, uppväxten, huset pappan byggde, klassresan han gjort från Lundagatan, via egnahemsbygget i Saltsjö Boo, till gården på Österlen. Nåja, det sista funderar han egentligen minst över, här brottas han snarare med att få olika praktiska saker att fungera, gräsklipparen, ljusslingorna i äppleträden, och överklagandena gällande Kivik art center, där han ventilerar sin ilska över politikernas hantering av bygglovet.

Att Ulf Lundell är en kändis, att delar av det han skriver om är känt från medierna – äktenskapen, barnen, turnéerna – är en dimension att förhålla sig till vid läsningen: Han blir offentlig egendom, ser sitt privatliv på löpsedlar och får råd om att ägna sig mer åt att vara mor- och farfar. Lundell beskriver humoristiskt kändisskap som färskvara – youtubern Jockiboi som den Lundell framtida generationer kommer att associera till.

Dagboksanteckningarna är gripande, läsaren får ta del av Lundells vånda, han framstår som ärlig och självutlämnande, läsningen engagerar, berör och angår – inte främst för att Lundell är en kändis utan för att han så oförväget granskar och reflekterar över sin vardag. Här är en man som är på väg, som kämpar med frågor om vem han är. Där unga beskrivs som identitets­sökande är det intressant att se en äldre persons motsvarande letande och funderande. Åldrande inte som målningens trappstegscrescendo vid 50 års ålder, framme, utan åldrande och livet som en process. Lundell hänvisar till en nyhetsartikel som beskriver åldrande inte som en trappa, utan som ett omvänt U, barndom och ungdom på topp, därefter år av stress som får kurvan att dippa, följt av en befrielse som äldre. Här finns funderingar om barndomens magiska år, som påverkar vem man blir och är, men också: Blir man någonsin vuxen, hur gammal man än blir?

Ett centralt tema i böckerna är manlighet. Män och kvinnor framstår som två olika sorts människor. Kvinnor förstår inte män och män fruktar kvinnorna, mannen är vilse: ett pågående könskrig, skriver han. Många män anser att de ska försörja familjen, de drabbas hårdare av friställande, fler män tar livet av sig: ”[E]n gamling om dan tar livet av sig i det här landet Sverige. Det kostar på att åldras”.

Män har det svårare med åldrande, enligt ett radioprogram Lundell lyssnar på medan han kör bil. Psykoanalytikern som intervjuas säger att åldrandet innebär ett nödvändigt funderande över livet: fel, dumheter, livsval. Lundell finner det trösterikt. Finns det en frihet i ålder­domen, att plikterna är gjorda, funderar han.

Unga tror inte att de ska bli gamla, men det kommer de att bli. För länge sen var vi unga, formulerar han slutorden av Vardagar, vi ägde världen och trodde att vi alltid skulle förbli unga. ”Inget är så mystiskt som att bli gammal”, skriver Lundell. Mystisk har en lång rad synonymer: gåtfull, mirakulös, underbar, hemlig, men också suspekt, obskyr, skrämmande.

Åldrandet beskrivs som magiskt och skit­svårt, som att man är utanför och inte riktigt vet vad man vill.

Lundell kämpar med frågor om sin ålderstillhörighet: Är han gammal? 50 var inte mycket, inte 60 heller, men 65 är en slags död. Engagemanget och drivet framåt minskar, liksom orken. Han säger sig längta efter en än högre ålder, då man inte längre befinner sig i ett dödläge – ett inte längre och ännu inte, som han skriver med hänvisning till Yeats. Han säger sig vara i limbo, och ålderdomen beskrivs som ett annat land. Temat om limbo återkommer som inledande citat i Vardagar 2: en bruksanvisning och varu­deklaration.

På väg att bli gammal? 67, snart 68, 68 snart 70. Obegripligt, funderar han vidare. Han pendlar – jag börjar ge upp, att bli gammal är en ödemark. Jag tycker inte om att bli gammal, skriver han. Öh, håller jag på att bli gammal, är 67 gammalt?

Han funderar över andras ålder: Åldersnojan hos den långt yngre tidigare partnern, som kallas S i böckerna, hon sägs vara paniskt rädd för solen som kan få hennes hud att åldras, hon som annars ser så ung ut att hon ibland behöver visa legitimation på Systembolaget. Eller kända personers ålder: borde Zlatan sluta spela, är han inte för gammal? Varför kan inte Stones få fortsätta spela, om de vill det och publiken kommer för att lyssna vem har då med det att göra? Varför avpolletteras människor efter 67, undrar Lundell. ”Ingen vill bli avräknad, uträknad, gammal, dö.” Kan man fortsätta skriva låtar i den här åldern, det gjorde man väl som ung, är det inte lite pubertalt, funderar han. I skildringarna återspeglas normer gällande livsförlopp: vid vilken ålder är vad lämpligt uppförande? Finns det saker man blir för gammal för?

Han återkommer, kretsar kring sin ålder och att bli äldre. I Vardagar 2 beskriver han sig själv som tröttare, kämpar med sömn, utanförskap, och att ses som och se sig själv som gammal. 80 om några år, funderar han. ”Känner mig som äldre nu, på väg att bli gammal”. Formuleringen kan läsas som en distansering från gammal, ett accepterande av åldrande, men ännu inte gammal. Att bli gammal är det svåraste i livet, skriver han. Ju äldre man blir desto mindre förstår man vem man är. Är det en mittlivskris han skildrar i böckerna, som den yngre tidigare frun S föreslår. Själv säger han att det i så fall snarast är en ”slutet-av-livet-kris” för att i Vardagar 2 själv beskriva sig som i en försenad 40-års kris.

I själva grubblandet, bråkandet, ältandet finns en pendelrörelse av ett jag på väg, ständigt utforskande tillvaron och identiteten. Han uppmuntrar sig själv med att man är så gammal som man känner sig, det gäller att vara i form, att göra framtidsplaner, inte släppa in gamlingen i livet. I nästa dagboksanteckning tränger sig gamlingen på, han sover illa, säger sig vara trött, utan lust: Åldringen gör sig hemmastadd i honom.
Han tar avstånd från att skrivas in i äldre­kategorin: Han jobbar ju fortfarande.

Men också en pendelrörelse i att han säger sig känna sig som allt från tolv år till snart 70, en känsla som återkommer i mångas beskrivning av ålderstillhörighet: känslan av en inre yngre ålder och en kropp som uppvisar ålderstecken.

Här skildras en rå ålders­ångest, eller är det snarare att förstå som en ångest inför hur människor behandlas under livets slutskede? Jag vill inte dö som en galen rabblande idiot, i rullstol, med blöja skriver Lundell. Nu har han själv en knappa 20 år på sig att leva, och om han som pappan dessutom riskerar att bli senil så ger åldrandet honom en krypande panik.

Döden finns där i böckerna, som sorglig, som möjlig befrielse och som ångest. Författaren rensar och städar, och gör bokslut genom berättandet. Kan man göra döden motstånd, eller bör man acceptera åldrandet med grace, frågar han.

Här finns också kroppen och hälsan, som när författaren åker till vårdcentralen och får influensasprutan i väntrummet med ”gamlingar”, ryggen som värker, benen som är stela, kroppen då han trampar fel och bryter skenbenet och behöver vård och omsorg, hälsan då han funderar kring sömn, insomningstabletter som en nödvändighet efter åren av turnerande och hårt liv, antidepressiva tabletter.

I böckerna skildras även kroppens yttre, som när författaren bantar, sätter sig själv på sträng diet och noggrant noterar vad och när han äter. Fina skildringar finns i Vardagar 2, då Lundell beskriver hur han i spegeln ser sin far blicka tillbaka: Farsan bor i mitt ansikte. Han tycker sig se ”fruktansvärt” gammal ut, funderar över om solbränna kan hjälpa upp det, vad kan han göra, och är det fåfängt att försöka ”övervinna” åldern och hur den tar sig uttryck i ansiktet?

Under läsningen av Vardagar och Vardagar 2 känner jag stundtals en mättnad. Kunde en redaktör ha slipat texten, strukit dödkött, hållit nere ordmassorna och i gengäld vunnit stringens och pregnans? Så förförs jag av intimiteten, sårbarheten och äktheten Lundell gestaltar och läser vidare.
Böckerna kan läsas som generationsskildringar som uttrycker ett ambivalent förhållande till att bli gammal: förnekanden, vånda, acceptans. Än är han inte gammal, Lundell, om än äldre. Jag är nog ändå redo för Vardagar 3 – att också läsas med nyfikenhet kring temat åldrande och manlighet.

Tips: I Äldre i Centrum #4/19 anmälde Karin Lövgren Men, masculinities, and aging – the gendered lives of older men, en bok som uppmärksammar att forskningen i större utsträckning behöver visa intresse för mäns erfarenheter av att bli äldre.