Äldre hjältar intar scenen

De tre böcker som hittills utkommit i Jan Guillous serie om agenter, gängkrig och bedrägerier med två äldre gentlemän som huvudpersoner, är skrivna i en lekfull blandgenre. Böckerna är en hybrid mellan autofiktion, med betoning på fiktion, och ett spännande actiondrama i form av en agenthistoria som huvudpersonerna Erik Ponti och Carl Hamilton tar sig an. Böckerna kan också beskrivas som samtida politisk kritik i underhållningsform.

Autofiktion har kommit att bli en stor genre i senare tids utgivning, med böcker som Ulf Lundells Vardagar, Lars Noréns dagböcker och Marianne Lindberg de Geers böcker. Läsaren får ta del av vardagsreflektioner, kommentarer om politik och samtid, reflektioner om natur  – eller stad – och ofta med stort fokus på konsumtion. Läsningen kryddas av att olika verkliga personer nämns vid namn: en Leif GW Persson, Camilla Läckberg eller Aase Berg avhandlas hos flera av författarna.

Autofiktion utgår ifrån den egna personen men är också fiktionaliserat, gestaltat för att läsas av andra, till skillnad från en dagbok som ofta främst skrivs av och för den som håller i pennan. Flera av de autofiktiva böcker som ges ut och som slagit stort i Sverige är skrivna av äldre författare, och åldrande är ett av flera teman som avhandlas. I utgivningen dominerar dagböcker skrivna av just äldre män.

En kritiker i Svenska dagbladet kallar till och med kategorin: ”grinig farbror skriver dagbok”. Det väcker funderingar kring klichén surgubbe, och hur det kan komma sig att det finns såväl ­tolerans för en äldre mans klagomål, som intresse­ och lockelse i att läsa detsamma.

I serien om Hamilton och Ponti är den senare­ Guillous alter ego och för läsaren svindlande nära den verkliga Guillou. En del av lockelsen i läsningen ligger just i att fundera kring vad som verkligen handlar om Guillou själv, är självupplevt, och vad som är rent hittepå.

Deckare är fortsatt en populär skönlitterär genre. Under senare år har scandinavian noir seglat upp stort, medan mysdeckare, cosy ­crimes, fortsatt är omtyckta och efterfrågade.

I den senare genren finns flera böcker med ­äldre personer som huvudperson: Richard Osmans Torsdagsmordklubben och Catharina Ingelman-­Sundbergs serie om Pensionärsligan. De äldre huvudpersonerna är ibland de som löser brotten, ibland de som begår dem.

I Pensionärsligan utförs de brottsliga handlingarna i protest mot hur äldre behandlas, i första boken i serien rent av som ett sätt att hamna i fängelse snarare än att behöva bo på ett äldreboende. Fångar har det bättre än äldre: bättre måltider, mer ute­vistelser.

I andra böcker är de äldre de som i kraft av tid och erfarenhet kan lösa brotten. De äldre huvudpersonerna blir en slags osannolika hjältar, som därmed sticker ut i deckarfloden. Mord och detektivande blir en fritidssyssla som ger den skönlitterärt skildrade äldres vardag mening och innehåll och håller denne vid liv. Och brott och mord blir underhållning för läsaren.

Kanske kan intresset för äldre huvudpersoner förstås utifrån demografi: en äldre kohort som läser tryckta böcker får nu möjlighet att spegla sig i äldre huvudkaraktärer.

Hos Guillou är det snarare action än deckar­gåtor som driver handlingen, inklusive skjutningar och närstrider där såväl försvarsmakten som Säpo och poliskåren och fram­för allt de åldrande huvudpersonerna Ponti och Hamilton deltar.

Handlingen drivs framåt av uppdraget de två vännerna har. Gängkrig, terrorism, bedrägerier, storkapitalismens girighet, hat och hot i sociala medier är såväl spänningsskapande ingredienser som viktiga delar i Guillous politiska reflektioner.

Han skriver med självironisk distans, leker med utvikningar som han beskriver som att den egna pennan, hans Mont Blanc, har agens och för iväg berättelsen på stickspår. Han skojar med själva idén om romanerna vi just läser och beskriver skrivandet som ett oväntat äventyr som ger nytt liv. Berättandet är flyhänt, roligt, underhållande, vasst och spännande. ­Trilogin är en riktig bladvändare: med undantag för en longör i bok tre i serien.

Den som dödade helvetets änglar, 2022, Pirat.

Eventuellt uppsåt: att döda ortens gangsters, 2023, Pirat.

Anteckningar från aftonsången, 2024, Pirat.

Ponti och Hamilton är två män som kunde gått i pension men som inte riktigt är redo eller behöver göra det, och som har tid och fram­för allt erfarenhet nog för att fortfarande behövas i de strider de blir inblandade i.

I två av böckerna har själva brotten en anknytning till åldrande och äldre genom beskrivningar av riskkapitalister som satsar i en framtida lukrativ bransch med exklusiva äldreboenden och ge­nom de allt vanligare bedrägeribrotten som riktat in sig mot äldre.

Ponti beskriver hur lönsamt och säkert det blivit med äldrebedrägerier i stället för bankrån.

Det är intressant att Guillou har låtit sina huvud­personer åldras, och att åldrandet är ett tema i böckerna. Ponti brottas med värk framför allt i ryggen, efter ett liv som skribent.

I boken återkommer beskrivningar av nödvändig­heten att hålla kroppen i gång och värken stången genom att göra sina gymövningar. Även Hamilton har ålderskrämpor. Liksom Ponti behöver han använda käpp och tvingas till operation.

I mediala diskussioner om åldrande har ett stort fokus varit på utseendekroppens förändringar, särskilt då det gäller kvinnors åldrande: rynkor, slappare hud, grått hår. I kontrast kommenteras utseendet överhuvudtaget aldrig av Ponti. Det är funktionskroppens åldrande som upptar honom och författaren. Han oroar sig för att ramla på vägen från vinkällaren då balansen blivit sämre.

Ålder aktualiseras också i relation till frågor om teknik: Guillous alter ego Ponti vägrar lära sig datorn – föredrar sin Mont Blanc och skrivmaskinen. Han har stationär telefon och klarar inte av mobilens funktioner. Hans tekniska ovilja balanseras upp av hans erfarenhet. ­Teknikfunderingarna väcker också reflektioner om att av omgivningen ses som passé.

Ålder återkommer i funderingar i relation till samtida skönlitterär utgivning och dagstidningars recensioner. Här känner jag igen en diskussion hos Lundell om att skönlitterärt skrivande blivit en kvinnlig domän, dom­i­nerad av unga kvinnor.

Självironiskt beskriver Ponti sig som en gubbjävel, samtidigt som han grubblar över om han är förlegad och överspelad. Han funderar över om han är bitter,­ och ja, ibland framstår Ponti snarare som bitter än arg, men i böckerna balanseras funderingar upp genom viss självironisk distans.

Ponti funderar över hur lång tid han har kvar i författaryrket. Han lutar sig mot vetskapen om att hustrun kommer att hindra honom från att fortsätta publicera sig om det han skriver inte längre håller måttet på grund av hög ålder.

Reflektioner om Myrdals sista böcker  –  och att han egentligen borde ha avhållit sig från att låta dem ges ut – leder till funderingar om när ens höga ålder gör att man skriver sämre men inte själv märker det. Samtidigt är det tydligt att skrivandet är ett sätt att vara vid liv, att ha kvar sin identitet som författare.

Döden är närvarande genom funderingar om livets ändlighet, till exempel att det kan vara lika bra att dricka upp de fina vinerna medan man lever och genom funderingar kring dö­städning och arv. Till vem eller vilka ska bokförlaget som Ponti driver med hustrun ­kunna lämnas över? Skriver han på sista dramat, fun­derar Ponti.

Den senaste boken i serien slutar med att svalorna återvänder till gården, Ponti och Guillou går ännu en vår till mötes. Aftonsången var inte dygnets sista.

I serien om de äldre Hamilton och Ponti ­är ­ålder­ inte en huvudsak. Skildringarna är vare sig förfallsbeskrivningar eller käcka för­nekanden av åldrandets utmaningar, ­”hoppla-­skildringar”, vare sig utvecklingsroman eller orealistisk beskrivning av en ­ålderslös superhjälte. Snarast kan temat om hög ålder, att vara gammal, ses som en dimension, vare sig dramatisk och alarmistisk eller väckandes medlidande och förbarm­­ande.­ ­

Kanske är just det en poäng för läsare ­i oli­ka åldrar, framställningar som bidrar till att ­normalisera att människor har olika ålder. Men också synliggör just äldre.