Finstämd introduktion till livets slut

Boken har ett upplägg som bygger på professor Irvin Yalums indelning av de stora existentiella frågorna: friheten, meningslös­heten, den existentiella ensamheten, döden. Med personliga erfarenheter beskriver Peter Strang på ett enkelt och ödmjukt sätt den sköra tid som livets slut innebär. Han poängterar det vardagliga som viktigt att hålla fast vid och varnar också de professionella från den vanligt förekommande fällan att ge råd och informera, när det i själva verket handlar om att våga lyssna, våga vara tyst och invänta vad patienten eller brukaren önskar tala om.

I boken beskrivs att få möjligheter att uppleva saker och ting som en källa till mening med livet, trots att det är på väg att rinna ut. Här exemplifierat med utevistelser som källa till meningsfullhet – något som många gånger prioriteras bort i dagens vård, trots att det att få komma ut en stund, se blommor och lyssna till ljuden från en skog eller bäck kan göra stor skillnad.

Även gemenskap med andra människor lyfts som en unison källa till mening för de flesta. Att hinna avsluta livet, njuta av återstoden av det och att skönja en framtid genom sina rötter, förankrade i vardagen genom dåtid–nutid–framtid.

Varje kapitel i boken avslutas med enkla tips och möjligheter till egen reflektion genom riktade frågor till läsaren för att skapa eftertanke. Kapitlet Att förstå det ojämlika i personal-patientrelationen och rådet från Peter Strang att inte frestas att berätta om sina egna bekymmer för patienten eller brukaren, som ibland undrar hur vi som personal mår, får mig att reflektera över en händelse från min egen yrkesverksamma tid som distriktssköterska i det inre av Norrland.

Det var gråkall december, dagen var långt liden med många patientbesök och flera mil i bil. Tyvärr hade det inte funnits tid för något lunchmål och trött klev jag in hos den åldrade och lätt demenssjuke mannen som jag skulle fylla på dosetten hos. Jag slog mig ned vid köksbordet och började mixtra bland tabletterna. I ögonvrån såg jag mannen stöka med kaffe och tunnbrödssmörgåsar med rökt fläsk och ost. Därefter stack han ned sina händer i mina skor, konstaterande ”Du frys ju jänta!” och fällde ut luckan på vedspisen och placerade mina skor där.

Denna omtanke, med fika, värme och en stunds samvaro med vila, för mig som distriktssköterska, gjorde att den gamle mannen fick dela med sig i den vårdande relationen och på så sätt utföra en viktig social aktivitet, det vill säga få utföra bekanta, välkända sysslor i köket. Själv kände jag mig både rörd och hedrad och jag har många gånger tänkt tillbaka på den där fina stunden.

Kapitlet Existentiell kris vid demens lyfter fram just vikten av de sociala sammanhangen som distraktion och ett sätt att ge livet existentiell mening.

Avslutningsvis konstaterar Peter Strang att existentiellt stöd handlar om att skapa en känsla av gemenskap. Påtagligt aktuellt så här i coronatider.

I boken använder han dock ett begrepp jag inte träffat på tidigare: vårdnära personal. Det får mig att fundera. Om någon utför vårdnära tjänster, vem utför då själva vården? Vem är vårdpersonal och berörs inte de av innehållet? Mina referensramar får mig att relatera till begreppet fjällnära skog. Här är det enkelt att se att det inte är själva fjällskogen som avses utan den skog som växer längre ned. Men vårdnära? Vilka är det? Kökspersonal, personer i städet? Vaktmästarna? Begreppet hakar upp i en för övrigt mycket välskriven bok.

Boken har en tilltalande yttre med ett robust omslag vilket gör att den är lätt att ha med sig och tål både en kaffekopp stående på omslaget, som en omild behandling i ryggsäcken eller där man kan tänkas vilja förvara den. En enkel och eftertänksamt skriven bok som jag kan rekommendera alla att läsa.

Lena Kroik disputerade 2021 med en
avhandling om samers önskemål vid livets slut.
Läs en intervju med henne i ÄiC nr 3/21.