Äta ensam måste inte vara ett problem

Att äta tillsammans med någon ses oftast som något positivt. Att äta ensamt räknas å andra sidan till och med som en riskfaktor för undernäring och sämre psykosocial hälsa hos äldre personer. Men det är ont om forskning kring de äldres egen upplevelse av måltider i ensamhet.

Nu har forskare vid Uppsala universitet publicerat en studie där de intervjuar 20 personer mellan 70 och 90 år om deras ätande. Intervjuerna ledde fram till tre teman: Att äta ensam som en manifestation av förlust, Att äta ensam som vardaglig rutin, och Att äta ensam som självständighet och belåtenhet.

I intervjusvaren framkom en spänning mellan känslan som personer med en partner har av att äta ensam, som något problematiskt, och ensamlevande personers erfarenhet av ensamätande som en vardaglig rutin. Det var fler sammanboende som gjorde kopplingen till en förlust – av lagad hälsosam mat, av ett socialt liv, kanske av en partner. De som levde ensamma hade å andra sidan oftare ensamätandet som en naturlig vardagsrutin och samtidigt en mer pragmatisk inställning till det. Vilket inte innebar att det inte saknade sina tidigare partner.

Det fanns också flera studiedeltagare som varken såg ensamätande från den pragmatiska sidan, eller som en förlust. De såg det snarare som ett sätt att själv ha kontroll över mathållningen och ett sätt att vara självständig.

Att äta tillsammans med någon tycks med andra ord inte vara en nödvändighet för alla. Artikelförfattarna föreslår i sina slutsatser att forskare ser det problematiska i att äta ensam som en öppen fråga, där svaret beror på individuell och kulturell kontext.