Att arbeta med existentiell ensamhet

Avhandlingen baseras på fyra studier och Malin Sundström har intervjuat ett sextiotal vårdpersonal och ett trettiotal volontärer från olika volontärorganisationer. De beskriver sina samtal med äldre personer, och en återkommande fråga var den osäkerhet många känner när existentiella frågor kommer upp. Detta bekräftas i enkätstudien med enhetschefer inom vård och omsorg som uppgav personalens osäkerhet som det största hindret för existentiella samtal.

– Osäkerheten och rädslan kan nog bottna i att man sällan pratar om dessa frågor. Man menar inget illa, men är kanske inte riktigt klar över den egna värdegrunden, och var man själv står. Att öppna upp för samtal med kollegorna och att dela tankar och erfarenheter med varandra är viktigare än man kan tro, säger Malin Sundström i en intervju på Högskolan Kristianstads hemsida.

Hur man lyckas möta de äldre i existentiella frågor beror ofta på hur man själv är som person. Men det går också att träna upp tillsammans i personalgruppen. Det tycks också som om personal i den palliativa vården har en bättre beredskap, jämfört med hemsjukvård, på boenden och på sjukhus.

– Det råder skilda förutsättningar och finns olika tankar på vilket slags stöd man förväntas ge. Den palliativa vården genomsyras av en uttalad vårdfilosofi, där man är mer öppen för reflektion om existentiella frågor. På andra vårdplatser saknas ofta både tid eller fysisk plats som inbjuder till denna typ av samtal.

Ofta upplever personalen att de inte har tid att prata med de äldre om de här viktiga frågorna. Även hälsotillståndet kan göra det svårt, men om man har en samsyn på arbetsplatsen kan personalen stödja varandra så att det skapas utrymme att stanna lite längre i ett samtal när det behövs.

Malin Sundström har också fått upp ögonen för hur viktiga volontärerna kan vara som medmänniskor i vården. De kan ha tid och erfarenhet som gör att de kan ta djupare samtal med de äldre.

– De är inte närstående och har inget professionellt ansvar. Just därför kan de skapa en annan typ av relation till de äldre, och vara en tillgång inom vården. Jag minns själv att vi hade volontärer som kom när jag arbetade som sjuksköterska. Såhär i efterhand kan jag känna att vi borde ha samarbetat på ett annat sätt, säger Malin Sundström.

Nu hoppas hon att avhandlingen kan ge existentiell ensamhet större uppmärksamhet och att det kan hjälpa vårdorganisationer att arbeta mer medvetet med frågan. Hon har själv fått viktiga insikter under sitt arbete.

– Tidigare tänkte jag att det mest handlade om tankarna på döden. Men det kan i själva verket kretsa kring vardagliga händelser som säger något om tillvaron, åldrandet, förändringarna i kroppen. På sätt och vis är det naturligt, att man under sina sista år i livet samlar ihop sina tankar och sitt liv.

Avhandlingen ingår i LONE-projektet, ett samarbete kring existentiell ensamhet med forskare från Palliativt utvecklingscentrum, Malmö universitet, Lunds universitet och Högskolan Kristianstad.