Ändra titel till äldrevårdare

Den här artikeln handlar om den personal som vi har omkring oss dagligen på ett vård- och omsorgsboende.

De hjälper oss på morgonen att stiga upp, gå på toaletten, tvätta oss, att få på oss kläderna. De ger oss frukost, tvättar, bäddar och städar. De ger oss lunch och middag. Serverar och tar hand om disken. De hjälper oss i säng när det blir läggdags. Och vinkar ett vänligt godnatt när de stoppat om oss och lämnar oss för natten.

De kallas undersköterskor. Det har blivit en skyddad yrkestitel som en sorts legitimation. Men på ett äldreboende är den benämningen på personalen ett misstag, en felsyn.

Detta är inget sjukhus. Det är ett vård- och omsorgsboende, givetvis med tillgång till sjukvård och tandvård. Men, som sagt, inget sjukhus.

Dessa underbara människor i alla åldrar och från jordens alla hörn är omsorgspersonal. Kanske yrkestiteln borde vara äldrevårdare. ­

De utgör kärnan i verksamheten. Med läkare, sjuksköterskor, fysioterapeut och arbetsterapeut till hands. Och med en aktivitetscoach som daglig anordnare av sysselsättning för oss som kan och vill delta i utflykter, fikastunder, spel, ballongkast, gympa och annat roligt.

Dessa specialister är viktiga, men de är inte kärnpersonal på ett äldreboende.

Jag blir mer och mer bekant med personal som utgör en fast stab här på min avdelning. Till flera av dem har jag fått en känslo­mässig relation. Kvinnor och män i alla åldrar. Två från Turkiet, en från Irak, en från Serbien, en från Polen, två från Thailand, två från Etiopien, två från Sydamerika och några svenskor.

Och så Mose, från Zimbabwe, den mest omtänksamma, som man kan föreställa sig. Och Ali från Bangladesh som outtröttligt ser till att allt fungerar som det ska.

Jag och personalen har ett personligt sätt att umgås. Vi har lyckats bli av med den ojämlik­het som uppstår av att de kallas undersköter­skor­ (hemskt ord) och att jag finns med i Wiki­pedia. Jag högaktar dessa vänner i deras roll som äldrevårdare.

De har en alldeles egen kompetens utöver den som undersköterska. De kan konsten att relatera till oss gamla. Vi behöver inte bara vård. Vi behöver också omsorg och lära känna personalen som personer som vi kan dela glädje och bekymmer med.

Det finns ännu ingen utbildning för det. Vi är beroende av de anställdas personliga läggning, deras förmåga att bli som vänner och bekanta med oss. Det är sådant som sätter oss äldre i centrum. Inte sjukvård.

Att vara äldrevårdare kräver en bred trippel­­kom­­petens. Det handlar om omvårdnad på det psykiska och sociala planet, inklusive förmågan­ att medverka i eller självständigt organisera soci­ala eller individuella aktiviteter för oss äldre.

Det krävs­ även tvätt-, inrednings-, lokalvårds-, ­köks- och serveringskunskap. Slutligen ingår även ­sjuk­­­vård, vilket utförs självständigt eller i sam­­-råd med­ sjuksköterska eller en erfaren kollega.

Full kompetens skulle kunna uppnås genom ­lärande i arbetet (LIA) med utsedd handledare­­ och godkännande av verksamhetschef. Dip­lom­ utfärdas på ”trippelkompetens som äldre­vård­are”.­

Detta skulle kunna bidra till stärkt självkänsla och yrkesstolthet hos personalen och därmed ett engagemang som ger själv­känsla och livsglädje.

Så förverkligas också visionen om att sätta oss »äldre i centrum«.