I Sverige är äldrerätten ett relativt nytt rättsområde medan det i USA har funnits i väl över femtio år. Där växte äldrerätten fram som en tillämpad disciplin – alltså präglad av den praktiska juridiska rådgivningen till äldre. Länge talade man också om äldrerätten som inriktad på just juridisk planering inför ålderdomen i termer av förmynderskap, arv och egendomsförvaltning liksom vård- och försäkringsfrågor. Även övervåld och kränkningar av äldre personer har fått stor uppmärksamhet.
I Europa har intresset för äldrerätt, ofta i termer av ”rätt och åldrande”, växt sedan fenomenet med en åldrande befolkning blivit alltmer framträdande. Förbättrad levnadsstandard, bättre arbetsförhållanden och medicinska framsteg har lett till snabbt ökande medellivslängd, samtidigt som låga födelsetal påskyndar utvecklingen. Den så kallade försörjningskvoten är i dag fyra förvärvsaktiva (15–64 år) på en pensionär. Snart kommer den siffran att ha halverats – till två förvärvsaktiva per pensionär.
Europeiska unionen, EU, har under det senaste årtiondet utvecklat sin äldrepolitik. Man bevakar fortlöpande åldrandet i samhället genom återkommande Äldrerapporter och genom olika nyckeltal – Active ageing index. 2012 utropades till Året för aktivt åldrande och solidaritet mellan generationerna. Då antogs också Rådgivande principer för ett aktivt åldrande i termer av aktivt arbetskraftsdeltagande, samhällsdeltagande och självständigt boende.
Inom FN pågår ett arbete i riktning mot en internationell konvention till skydd för äldres rättigheter – i december 2010 inrättades en särskild arbetsgrupp för att utreda behoven. FN har också sedan 2014 en oberoende expert som i återkommande rapporter bevakar äldres mänskliga rättigheter. Redan 1991 hade FN antagit principer för äldre personer som fungerar som riktlinjer för medlemsstaterna.
Men, arbetet med en internationell konvention för äldres rättigheter kärvar. En anledning är att det är omstritt om äldre behöver särskilda rättigheter. Vissa menar att de skyddas tillräckligt genom de människorättskonventioner som redan finns för exempelvis kvinnor och personer med funktionsnedsättning.
Detta för oss till frågan om så kallad ålderism som bakgrunden till äldrerätten, och föreställningar om äldres särskilda skyddsbehov. Begreppet ålderism myntades av Robert Butler 1969, som uttrycket för en process av systematisk stereotypisering och diskriminering av äldre just på grund av deras ålder. Ålderismen är utbredd i vårt samhälle. Ofta handlar det om negativa förväntningar som är knutna till vissa åldersgrupper i olika sammanhang. Men ålderism är ett mångfacetterat begrepp som också kan omfatta positiva stereotyper. Centralt är alltså olika slags generaliseringar av äldre, där ålder samtidigt sedan länge är en viktig samhällelig organisationsprincip.
Äldrerätten hade alltså först en tillämpad karaktär. Israel Doron har betecknat denna ursprungliga äldrerätt som det professionella angreppssättet. Han har sedan beskrivit utvecklingen i termer av specifika angreppssätt så som till exempel det rättsekonomiska eller det feministiska å ena sidan och (sitt eget) pluralistiska angreppssätt å den andra. Där jobbar Doron med de bägge motsatsparen autonomi och beroende, respektive individualitet och kollektivitet, när han analyserar de olika sätt som lagstiftningen närmar sig den åldrande individen på. Han är också en stark företrädare för att införliva juridiken med geriatriken som geriatrisk rättsvetenskap.
Men, är då inte äldrerätten i sig själv ett uttryck för ålderism? Trots problematiserandet av just autonomi och beroende handlar det ofta om reglering till skydd för specifika åldersgrupper, och själva termen äldrerätt – på engelska elder law – har sagts vara stigmatiserande. Den inbjuder till att skapa en bild av äldre som just svaga, behövande och skyddsvärda.
Forskningen har inte varit sen att svara på denna utmaning.
Med stöd av Martha Finemans vulnerability theory har hävdats att äldres sårbarhet är verklig – inte baserat på stereotyper, utan utifrån verkliga behov. Därför krävs särskilda insatser från samhället, precis som vid andra perioder eller situationer i människans liv.
En annan inflytelserik ansats finner vi i Amartya Sens så kallade capability approach. Martha Nussbaum har tagit teorin vidare i termer av en lista på kärnkapaciteter för en teori om social rättvisa. Här handlar det om att gå på djupet med en omsorgsfull granskning av såväl förutsättningar som utfall av olika villkor i samhället för den enskilda människan i stället för stereotypisering av stora åldersgrupper.
I Sverige var vår egen forskargrupp – Norma elder law research environment – kanske först med äldrerätten när vi startade 2012. Vi har pekat på behovet av en fördjupad kontextualisering när man avgränsar äldrerättens studieområde. Vem som uppfattas som gammal eller äldre bygger på sociala konstruktioner och beror på historiska och sociala sammanhang. Och, en verklig förståelse kräver att man sätter sig in i de särskilda förutsättningar som gäller för den historia man berättar – till exempel den om arbetsmarknaden. Det handlar om en yttre historia med sina egna teorier och begrepp. Detta har vi valt att kalla för en externalisering av problematiken när man bygger äldrerättens gränser.
En anledning till att intresset för äldrerätten länge varit relativt svalt i Europa, jämfört med USA och den anglosaxiska världen, är det vi brukar kalla välfärdssamhället och utvecklingen av olika stödsystem. Människor har inte behövt söka individuella lösningar på många av åldrandets problem, utan de har kunnat förlita sig på samhället. De europeiska välfärdssamhällena gör att mer strategiska frågor kring pensioner, arbetsmarknadsdeltagande och äldres vård och hälsa kommit att stå i centrum för äldrerättsforskningen här.
Äldre på arbetsmarknaden, och då inte minst så kallad åldersdiskriminering, är ett område som sysselsatt många forskare. Åldersdiskriminering är ju som vi sett en del av själva begreppet ålderism. Genom det så kallade Nice-fördraget fick EU:s myndigheter kompetens att utfärda regler mot åldersdiskriminering, och förbud mot bland annat åldersdiskriminering finns med i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna.
Förbudet mot åldersdiskriminering finner vi nu i Direktiv 2000/78/EG och särskilt reglerna om ofrivillig pensionering – att tvingas lämna arbetslivet vid en viss ålder – har lett till många tvister i EU-domstolen. Överhuvud är just pensionssystemens utformning en nyckelfråga för äldre på och utanför arbetsmarknaden. Frågor om samband mellan arbete och pension är också viktiga när man ser på rörligheten för äldre på EU:s inre marknad.
Äldres hälsa och välfärd är andra områden som forskare hanterat. Äldre som grupp kräver stora samhälleliga insatser i form av såväl hälso- och sjukvård som olika omsorgsinsatser. Dagens system är en komplicerad karta av offentliga och privata aktörer och med olika frågor rörande regionalt respektive kommunalt ansvar, prioriteringar vid begränsade resurser, kompetens i vården samt nya tekniker i vården.
Coronapandemin och de utmaningar – såväl praktiska som rättsliga – som vi ställdes inför då, är ett illustrativt exempel på denna komplexa organisation och de svagheter som väckt, och fortsatt väcker, en rad rättsliga frågor. Ett annat exempel är e-hälsa, där implementeringen innefattar frågor som rör bland annat hälsouppgifter, administrativa rutiner, kommersiella produkter och automatiserade vårdinsatser.
Med en snabbt växande äldre befolkning och stora vård- och omsorgsbehov i dag och framöver ställs välfärdssystemens funktion och förmåga på sin spets. Detta aktualiserar också frågor om välfärdssamhällets förmåga och möjligheter att upprätthålla rättsliga grundvärden och principer (exempelvis om likabehandling, icke-diskriminering och autonomi) för hela den åldrande befolkningen.
Äldrerättsliga frågeställningar kopplade till den klassiska familjerätten är sådant som rör arv och testamente liksom framtidsfullmakter och förmynderskap, inklusive gode män. Detta aktualiserar också regleringen av tillsynen över sådana system för att skydda äldre mot utnyttjande i olika former. Det senare är en klassisk arena för äldrerätten, men långt ifrån tillräckligt utvecklat i den svenska kontexten.
Äldrerätten i Sverige är alltså fortfarande ett ganska nytt rättsområde, men ett rättsområde med framtiden för sig. Frågeställningar som följer med en åldrande befolkning kommer att bli alltmer centrala under de närmaste årtiondena. Samtidigt kan vi inte utesluta växande generationsmotsättningar när äldre och yngre konkurrerar om samhällsresurserna. Lagstiftning är i dessa sammanhang ett viktigt styrmedel och snart sagt allt i samhället kan ses med ”äldreglasögon”.
