Sverige måste påbörja ett fallpreventivt arbete

Fallprevention är komplext. Det är många faktorer som påverkar hur fallbenägen en person är. Det kan vara helt olika åtgärder som behöver sättas in baserat på de bedömningar som görs på varje individ.

All kunskap som samlats under åren bildar en gedigen kunskapsbank om hur det fallpreventiva arbetet kan bedrivas. Men för att åstadkomma ett systematiskt fallpreventionsarbete är det nödvändigt att nationella riktlinjer tas fram. Då kan vi uppnå en jämlik, kvalitetssäkrad och evidensbaserad samt kostnadseffektiv fallprevention i Sverige.

Fallpreventivt arbete lönar sig om det genomförs systematiskt och baseras på det senaste kunskapsläget, evidens. Men för att få till ett lönsamt fallpreventionsarbete behövs stöd för hur det systematiska arbetet ska bedrivas, vilket nationella riktlinjer skulle kunna bidra med.

Hur ett övergripande fallpreventionsarbete skulle kunna se ut beskrivs på ett bra sätt i nyligen framtagna globala riktlinjer där riskområden lyfts i tre kategorier: låg, mellan och hög risk för fall.

LÅG RISK: innebär ett tidigt förebyggande arbete där att alla äldre vuxna, 65 år och äldre, bör erbjudas rådgivning inom fallprevention. Rådgivningen ska inkludera allt från att identifiera riskfaktorer till att tillämpa lämplig fysisk aktivitet och träning samt att minska stillasittande. Utöver detta är även regelbunden uppföljning viktigt, med tanke på det naturliga åldrandets påverkan på viktiga funktioner kopplade till fall.

MELLANRISK: handlar om att personer som har fallit och har nedsatt gång- och balansförmåga, eventuell rädsla eller oro för att falla, alltid borde erbjudas specifik fallpreventionsträning, exempelvis av en fysioterapeut.

HÖG RISK: handlar om personer som skadat sig av ett fall och som borde erbjudas en multifaktoriell riskbedömning. Det är en uppsättning bedömningar som utförs över flera områden eller domäner för att bedöma en individs fallrisk. Åtgärder anpassas utifrån riskbedömningen och det finns starkt stöd för effektiviteten av detta arbetssätt enligt aktuellt kunskapsläge.

Sammanfattningen av de olika risknivåerna (figur 1) styrks både av en rapport från Socialstyrelsen och den nyligen publicerade internationella rapporten om globala riktlinjer.

Fallolyckor innebär både lidande och stora kostnader. Cirka 2 000 äldre personer avlider varje år till följd av fallolyckor, det är nästan tio gånger fler än de som omkommer i vägtrafikolyckor, inkluderat både skyddade och oskyddade trafikanter (totalt 220 enligt 2022 års statistik).

År 2020 kostade fallolyckor bland äldre 16,8 miljarder kronor – varav 11,3 miljarder var direkta kostnader för regioner och kommuner i Sverige. Om vi bryter ned kostnaderna för att skapa förståelse för vad det kan innebära för regioner och kommuner, uppskattas varje lindrigt skadad person kosta 7 500 kronor första året efter fallolyckan för öppenvård, läkemedel och rehabilitering.

När det gäller en svårt skadad person beräknas genomsnittskostnaden vara 274 000 kronor första året efter fallolyckan. Dessa kostnader ökar med ålder, vilket främst beror på behovet av omsorg i form av hemtjänst och särskilt boende.

Under 2020 flyttade totalt 3 307 personer i Sverige till särskilt boende inom fyra månader efter sin fallskada. Varje flytt till särskilt boende kostade år 2020 cirka en miljon kronor. Vid flytt till särskilt boende ökar även kostnaderna för fallpreventivt arbete, eftersom de boende ofta är sköra individer med hög fallrisk och behov av mer omfattande bedömningar och åtgärder.

Livskvalitet är en viktig aspekt som av förklarliga skäl minskar när en person råkar ut för ett fall och fallrelaterad skada. Livskvalitet som mått används bland annat för att mäta så kallade kvalitetsjusterade levnadsår – QALY:s. Ett kvalitetsjusterat levnadsår definieras ofta som ett år i full hälsa.

QALY:s är därmed skattad livskvalitet som mäts före och ett år efter en fallolycka och kan därmed räknas om till kostnader. Dessa förlorade QALY-år har i Sverige beräknats uppgå, som mest, till en kostnad på 8,2 miljarder kronor och totalt 8 200 förlorade QALY:s till följd av svåra fallskador år 2020.

TABELL 1. Exempel på områden och faktorer i det multifaktoriella fallpreventionsarbetet från WHO:s globala riktlinjer för fallprevention.

För alla som bor på särskilt boende krävs det att man bedömer risk för att falla inom flera olika områden (se tabell 1). Den kunskap som finns i dag om effektiva åtgärder på särskilt boende omfattar bland annat utbildning om fallprevention till all personal. Med hänsyn till personcentrering kan en individuell plan med fördel tas fram.

Exempel på rekommenderade åtgärder på särskilt boende är näringsoptimering, inklusive kalcium och proteinrik kost, samt D-vitamintillskott utifrån behov. Om olämpliga läkemedel identifieras i bedömningen ska detta om möjligt åtgärdas. Specifik fallpreventiv träning ska inkluderas när det är möjligt och kan utföras säkert för personen.

Utöver dessa exempel ska åtgärder utgå från olika områden (se figur 1), vilket kan innebära att flera olika åtgärder behöver genomföras. Fördelen med att ha nationella riktlinjer är att de riktlinjer skulle kunna inkludera en tydlig beskrivning och checklista för ett systematiskt fallpreventionsarbete.

Denna typ av stöd skulle bidra med en tydlighet kring riskbedömningar, relevanta instrument samt beskrivningar av effektiva åtgärder utifrån evidensgradering. I sjukhusmiljö är risken allra störst att drabbas av en fallolycka. Personer med hög fallrisk borde alltid erbjudas utbildning och få sin fallrädsla bedömd. Utöver utbildning och fallrädsla är bedömning och åtgärd snarlikt det som görs på särskilt boende.

Fallpreventiva åtgärder måste anpassas utifrån personens situation och funktion. Muskelmassan och muskelstyrkan minskar med stigande ålder och balansen försämras, vilket är starkt bidragande orsaker till fallolyckor. Den senaste tiden har även rädsla och oro för fall lyfts fram som en stor riskfaktor. Därför är det viktigt att som en tidig åtgärd stärka dessa funktioner.

Utifrån de senaste 30 årens forskning finns starka belägg för att träning är den överlägset mest effektiva åtgärden för att förebygga fallolyckor. Men det är inte vilken träning som helst som fungerar. En effektiv fallpreventiv träning ska inkludera utmanande balansträning, progressiv styrketräning, funktionell träning, även träning av ner till och upp från golv.

Den specifika träningen ska genomföras cirka två till tre gånger i veckan beroende på program och innehåll, för att uppnå maximal effekt. Den specifika träningen har visat sig vara effektiv både individuellt utförd och som gruppträning. Det bör vara personer med kompetens inom området, exempelvis fysioterapeuter, som leder den specifika träningen för bästa effekt.

Att lära sig olika falltekniker kan också vara ett sätt att minska risken för skada vid fall. Det finns evidens för att äldre vuxna kan lära sig dessa tekniker, men det behövs fortfarande mer forskning for att bekräfta om inlärd fallteknik och fallkompetens kan minska skaderisk vid fall.