Förhöjd sjuklighet hos äldre med lindrig depressivitet

Psykisk ohälsa är ett växande problem i samhället och räknas som en av våra folksjukdomar. Man har beräknat att depression kommer att vara den största orsaken till sjukdomsbörda i höginkomstländer år 2030. Även om det är vanligt med egentlig depression så räknar man med att det bland äldre personer är två till tre gånger vanligare (det vill säga cirka tio procents förekomst i befolkningen) med mer lindriga depressiva tillstånd som kallas subsyndromal depression och som inte riktigt svarar upp till kriterierna för egentlig (syndromal) depression.

Hos många äldre personer kan det vara svårt att skilja mellan depression och det normala åldrandet, och att just beskriva detta oklara gränsområde var det övergripande syftet i avhandlingsprojektet Subsyndromal depression hos äldre äldre personer.

De fyra studierna i avhandlingen bygger alla på en större befolkningsstudie – ELSA85 (Elderly in Linköping screening assessment, 85 års ålder vid start) – av alla personer födda 1922 i Linköpings kommun, och gränsområdet mellan depression och normalt åldrande undersöktes med bland annat intervjuer, minnestester och enkätfrågor.

Markörer som identifierades var till exempel tidigare stroke, nedsatt förmåga att sköta hygien, och lägre upplevelse av meningsfullhet. Eftersom dessa markörer inte ingår i ordinarie kriterier för depression så blev en slutsats att vårdpersonal behöver bredda sina perspektiv för att inte förbise när en äldre person lider av lindrig depressivitet.

Med insamlade data från flera års uppföljning i befolkningsstudien ELSA85 kunde vi räkna ut att personer med lindrig depressivitet gav cirka 45 procent högre sjukvårdskostnader jämfört med icke-deprimerade. Denna ökade samhällskostnad vid lindrig depressivitet jämfört med icke-depression hos personer 85+ skattades grovt motsvara cirka 4,3 miljarder kronor per år för hela Sverige.

Det är mer än till exempel den nationella budgetposten för samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande under 2017.

Med andra ord skulle det kunna finnas pengar att spara, om man med enkla medel kunde förebygga lindrig depressivitet i samhället. Möjliga förklaringar till att samhällskostnaderna är högre vid depressivitet är att deprimerade personer får mer kroppsliga sjukdomar när kropp och själ påverkar varandra, och att man också söker olika sorters sjukvård när man upplever ett dåligt psykiskt mående.

Lindrig depressivitet var i studierna även associerat till ökad sjuklighet, exempelvis vad gäller känslor av ensamhet, grad av depressivitet, lägre hälsoupplevelse och lägre aktivitetsförmåga i vardagen, enligt mätningar vid flera års uppföljning.

Liksom för yngre vuxna fanns även ett ganska starkt samband mellan lindrig depressivitet och dödlighet, men detta samband försvann när vi kontrollerade för effekter av kön, multisjukdom och aktivitetsförmåga. Även en tidigare vetenskaplig studie från Tyskland har pekat på att lindrig depressivitet leder till ökad dödlighet bara i yngre åldrar (till exempel genom ökade kroppsliga sjukdomar eller suicid), medan sambandet avtar i åldrar över 80 år (trots att frekvenser av suicid är generellt högre bland äldre personer) jämfört med yngre.

Möjliga förklaringar till ett sådant förhållande kan vara att personer med depressivitet och förhöjd dödlighet redan har dött tidigare i livet, eller att andra sjukdomar får relativt större betydelse i ålderdomen och att depressivitet så att säga statistiskt konkurreras ut av andra faktorer.

Det finns tecken till att äldre med psykisk ohälsa generellt missgynnas i sjukvården i förhållande till yngre, vilket innebär sämre hjälp och att det depressiva tillståndet kvarstår längre. Även om det generellt finns en brist på vetenskapliga behandlingsstudier av äldre – avseende depressivitet såväl som andra sjukdomar – så talar befintliga studier för att likartade behandlingsinsatser som för yngre vuxna kan hjälpa mot lindrig depressivitet hos äldre.

Några exempel på sådana behandlingar är samtalsbehandling i form av kognitiv beteendeterapi (kbt), problemlösningsterapi, antidepressiv läkemedelsbehandling, social aktivitet och fysisk aktivitet. Det görs även forskningsstudier på internetbehandling av äldre personer, med lovande resultat, men det behövs mer forskning för att kartlägga hur och när hjälpen bör erbjudas.

Sammantaget beskriver doktorsavhandlingen att lindrig eller subsyndromal depressivitet hos äldre personer ofta förbises, och att den är avgörande för hälsan. Förhoppningsvis kan framtida forskning också hjälpa oss att förstå när och hur insatser bör riktas till dessa personer för en bättre hälsa – av särskild betydelse när antalet äldre människor blir större i samhället.