Samverkan – välfärdssektorns ständiga utmaning

I dagsläget finns omfattande forskning för att försöka förstå samverkan och studier bedrivs inom många discipliner. Mikael Löfströms forsknings fokus ligger på hur ledning och organisering av samverkan kan stödja insatser gentemot brukare när olika professioner samarbetar.

Välfärdens organisering är under ständig diskussion och dominerar ofta debatten. Därför missar vi inte sällan det verkliga problemet, att lösa vad välfärdens organisationer förväntas göra. Vi blandar ihop mål och medel. Ibland är det dock nödvändigt att ge uppmärksamhet åt medlen för att bli bättre på att uppnå målen.

Det är i alla fall en förklaring till att vi under minst ett halvt sekel och med ökad intensitet under 2000-talet, ägnat oss åt att forska om organisationers förmåga, eller brist på förmåga att samverka. En annan och kanske viktigare förklaring är att människors behov av välfärdstjänster inte alltid stämmer överens med organisationer och professioners begränsningar av sitt uppdrag.

Det har visat sig att den organisationsstruktur som kommuner, regioner och statliga myndigheter använder fungerar väl för att skapa tydlighet och fördela ansvar. Men den modellen för organisering, ofta kallad ”stuprör”, fungerar sämre för människor med sammansatta behov inom till exempel vård och omsorg. För det ändamålet behöver organisationer och professioner samverka.

Intresset för att förstå samverkan är stort och forskningen på området likaså. I dag bedrivs forskning i ett stort antal discipliner, som till exempel företagsekonomi, offentlig förvaltning, psykologi, socialt arbete, vårdvetenskap och medicin för att nämna några, i en sådan omfattning att det inte är möjligt att sammanställa ett kunskapsläge.

I stället får vi titta på samverkan från olika perspektiv eller med olika fokus, vilket redovisas i en antologi som nyligen publicerades: Perspektiv på samverkan. Mitt eget perspektiv ligger i att förstå hur ledning och organisering av samverkan kan stödja insatser gentemot brukare när olika professioner samarbetar. Även i detta finns ett flertal dimensioner och aspekter på hur samverkan kan organiseras.

En komplikation med samverkan är att vi uppmärksammar så olika saker. När vi pratar samverkan avses många skilda nivåer och aktiviteter. Vi kan se samverkan som handling eller som struktur och vi använder gärna olika alternativa begrepp så som samarbete och samordning, ibland inordnas dessa i begreppet samverkan.

Det finns många försök till begrepps­utredningar även i internationell litteratur, men i de flesta fall landar de alla i slutsatsen att det handlar om att arbeta tillsammans. Men även efter det konstaterandet kvarstår ett otal frågor om samverkan. Vilka utmaningar och behov av insatser motiverar samverkan? Vilka aktörer bör vara involverade i samverkan? Vad vill vi uppnå med samverkan? Hur ska samverkan organiseras? Vilka krav ställer samverkan på ledarskapet?

Dessa frågor återkommer för de som är verksamma i praktiken och även i många forsknings­projekt. Svaret på dem är sällan så entydiga som många hoppas på. Det visar sig från olika studier att det inte endast är svårt att reda ut vad samverkan är, utan även svårt att få entydiga resultat om vad samverkan ger för effekter.

I den forskningsöversikt som SBU (2017:273) genomförde handlar det om att förstå problematiken med samverkan vid insatser mot psykisk ohälsa, men den visar också på svårigheten att identifiera ett evident resultat. Inte minst för att studier om samverkan behöver vara designade så att de är tydligt avgränsade och anpassade till den specifika insatsen för att kunskapen från dem ska kunna vara vägledande.

Det finns trots allt stora förväntningar på samverkan som återkommer som mer eller mindre uttalade motiv, en förväntan att den ska bidra till lösningar på en komplex problematik eftersom den ger möjligheter till samordnade insatser, att flera aktörer bidrar till helheten, men även större möjligheter till innovation och förändring. Det som Bryson med flera visar är dock att dessa förväntningar kommer på skam om samverkan inte innehåller rekvisit som kan motsvara de förväntningarna.

En central utgångspunkt för all samverkan är att den sker mellan organisationer och professioner, en interorganisatorisk relation där flera av varandra beroende aktörer gemensamt bidrar till att genomföra ett uppdrag. Här finns således en gränsproblematik. Samverkan präglas av att olika gränser behöver överskridas. Det ger en ökad komplexitet i att koordinera verksamheter eftersom det är olika uppdrag, strukturer, föreställningar och kompetenser som behöver samverka. Vilket i sin tur leder till att de aktörer som vill samverka behöver komma överens om ett antal förutsättningar.

En utgångspunkt är att aktörerna behöver vara eniga om syftet med samverkan och att de sätter upp gemensamma mål. Dessa syftar framför allt till att det ska finnas en ömsesidig problemförståelse för den gemensamma insatsen och ett resultat som överensstämmer med aktörernas enskilda uppdrag.

En annan förutsättning är förtroendefulla relationer som såväl underlättar samverkan som håller samman samverkan. Förtroende verkar dock inte vara en självklarhet i dessa sammanhang. Ofta verkar det finnas en misstänksamhet organisationerna emellan som kommer sig av att det är olika organisationer och professioner med olika uppdrag och kompetens. Men kanske framför allt för att det sker ensidiga insatser och en underlåtenhet att genomföra vad man kommit överens om.

En central del av samverkan handlar därför om att bygga förtroende som omfattar interpersonella relationer, förtroende för organisatorisk förmåga och förväntande prestationer.

En tredje aspekt är den makt­obalans som ofta finns mellan olika organisationer och olika professioner. I vilken omfattning eller till vilken grad den uppträder är relaterat till den första utgångspunkten, det vill säga på vilket sätt man kommer överens och vilken part som får företräde när den gemensamma inriktningen för samverkan upprättas. Samtidigt är det framför allt i de dagliga samverkansaktiviteterna som maktbalansen uppträder. Vem sätter agendan för möten? Vem avgör vilken kompetens och vilka professioner som är ledande för det gemensamma arbetet etcetera.

Att det finns ett flertal aspekter, utöver de tre nämnda, som behöver behandlas vid samverkan är inte egentligen något förvånande. Samverkan är till skillnad från den ordinarie verksamheten ofta en ny företeelse som behöver nya överenskommelser för att fungera. I den ordinarie verksamheten har dessa aspekter många gånger redan institutionaliserats.

Vid varje insats att samverka föreligger en utmaning att göra dessa överenskommelser om insatsens syfte, organisering och resultat. Lyckas aktörer att komma överens behöver denna uppgörelse vidmakthållas i det dagliga arbetet för att samverkan ska ge ett relevant resultat.

Ref.
Referenser

JM Bryson m fl (2006). The Design and implementation of cross-sector collaborations: propositions from the literature. Public administration review.

Å Hedberg Rundgren m fl (2022). Perspektiv på samverkan – om utmaningar och möjligheter i välfärdens praktik. Student­litteratur.

C Huxham (2003). Theorizing collaboration practice. Public management review.

M Löfström (2010). Inter organizational collaboration projects in the public sector: a balance between integration and demarcation. The International journal of health planning and management.

SBU (2017). Samverkan vid psykisk ohälsa inom hälso- och sjukvård, socialtjänst samt socialförsäkring. SBU-rapport nr 273.

M Stout och R Keast (2021). Collaboration: what does it really mean? I JW Meek (red). Handbook of collaborative public management. Edward Elgar publishing.

S Vangen och C Huxham (2003). Nurturing collaborative relations: building trust in inter organizational collaboration. Journal of applied behavioural science.

Fler artiklar ur temat

ÄiC-podden avsnitt 19: Samverkan – och annat socialt

I det här avsnittet pratar redaktionen om det senaste numret av tidskriften, #3/22. Temat i tidningen den här gången är samverkan mellan vårdgivare…

Ambulans

EVA-projektet hjälper ambulanspersonal bemöta äldre jämlikt

Äldre personer som blir akut eller allvarligt sjuka får inte alltid rätt hjälp. Den äldre kan ha svårt att fatta beslut kring den…

Nya resultat ger hopp om läkemedel mot alzheimer

En svensk läkemedelskandidat från Bioartic har visat goda preliminära resultat från en fas tre-studie. Den kognitiva och funktionella försämringen minskade med 27 procent…