Äldres sexuella behov får inte ignoreras

När äldre personer flyttar in på ett särskilt boende blir delar av deras privatliv plötsligt offentliga. De stöter på flera hinder för att vara sexuellt aktiva. Många äldre personer känner sig obekväma med att prata om sina sexuella behov med personalen, som kanske saknar tillräcklig kunskap i ämnet eller är rädda för att bryta mot sociala normer som finns kring sexualitet. Dessutom kan praktiska och organisatoriska hinder, som bristande privatliv, otillgängliga sexhjälpmedel eller brist på tid och resurser för personalen, försvåra stödet för de boendes sexuella hälsa.

Sexualitet betraktas ofta i samhället som ett tabubelagt ämne som inte diskuteras öppet, och än mer så inom äldreomsorgen, vilket resulterar i att äldre personer inte får tillräckligt stöd eller information för att upprätthålla ett givande sexliv. Att bli äldre och bo på särskilt boende kan medföra försämrad fysisk och psykisk hälsa, vilket kan påverka sexuallivet. Men det är viktigt att erkänna att möjligheten till ett aktivt sexliv bör kunna fortsätta finnas eftersom många äldre, oavsett ålder, anser att sexualiteten är en viktig del av hälsan.

Att bibehålla ett aktivt sexliv kan ha en positiv inverkan på äldre personers livskvalitet och hälsa. Studier har visat att även äldre personer med hälsoproblem och sexuell dysfunktion fortsätter att vara sexuellt aktiva. Även personer med livshotande sjukdomar har rapporterat att sexualiteten spelar en viktig roll i deras liv. Det är därför viktigt att förstå att hälsoproblem inte nödvändigtvis minskar det sexuella behovet.

Ett särskilt boende är en speciell plats eftersom graden av offentlighet ökar och personalens föreställningar om sexualitet blir särskilt synliga då personal befinner sig i de boendes privata sfär. Personal på ett särskilt boende spelar därför en avgörande roll för äldre personers hälsa. När en person flyttar in på ett särskilt boende blir deras hem en arbetsplats och personalen ansvarar för att de boende får leva ett värdigt liv med välbefinnande, vilket inkluderar den sexuella hälsan.

Det särskilda boendet Lindgården i Broby uppmärksammades genom Sveriges television för en tid sedan när de drev ett projekt om sexuell hälsa för äldre. De såg ett behov av att vård- och omsorgspersonal var mer medveten och utbildad i ämnet. Dock är det ännu få särskilda boenden som tar upp det.

I forskningen vittnar många äldre om att deras sexualitet har förbisetts eller avfärdats av personal på särskilda boenden. Personalens inställning och syn på äldres sexualitet är därför viktigare än vad många tror. I en studie undersökte jag hur personal på särskilt boende förhåller sig till de boendes sexualitet. Personalens syn på de boendes sexuella preferenser var avgörande för hur de hanterade och respekterade en boendes sexualitet i olika situationer.

När de 13 personerna jag intervjuade skulle beskriva de boendes sexualitet, framkom att det finns tydliga föreställningar hur de boende bör agera sexuellt och vad som anses vara accepterat. Den sexualitet som ansågs vara acceptabel på ett särskilt boende var den heterosexuella parrelationen. Så länge de boende höll sig inom ramen för det heterosexuella kärleksparet, vars sexualitet inte uppvisades offentligt, betraktades detta som naturligt.

Många i personalen ansåg inte att de hade några äldre hbtq-personer, vilket baserades på att de inte hade identifierat några samkönade äldre par. Flera oberoende studier visar på att personal på särskilt boende ofta saknar hbtq-kompetens och sällan ser intimitet mellan samkönade par som sexualitet utan vänskap.

Jag fann i min forskning att det även fanns sexuella beteenden som personal beskrev som problematiska, exempelvis onani, offentliga sexuella närmanden eller uttalade könsord samt otrohet. Gemensamt för dessa beteenden var att personal ansåg att de störde ordningen på boendet, vilket skapade ett obehag och påfrestning hos personalen.

Majoriteten av personalen som intervjuades upplevde att sexualitet eller sexuell hälsa var något som inte diskuterades på arbetsplatsen, trots att de upplevde ett flertal situationer som rörde en boendes sexualitet. Ämnet sexualitet betraktades i arbetsgruppen som tabu och även om det fanns personer i arbetsgruppen som ville diskutera frågan, blev detta nedtystat av andra kollegor som blev obekväma av ämnet. I stället för att diskutera frågan beskrev många intervjupersoner att delar av personalgruppen skämtade om de boendes sexualitet.

Utan riktlinjer och utbildning om sexuell hälsa inom äldreomsorgen lämnas personalen ofta ensamma i komplexa frågor. Brist på riktlinjer för hantering av sexualitet bland de boende, kan tvinga personalen att egenhändigt hitta lösningar för att hantera situationen. På frågan om hur personal ser på sin roll i relation till de boendes sexualitet, framkommer det att de känner ett särskilt ansvar att se till de boendes välbefinnande och därmed ser sig som ansvariga för att upprätthålla sexuella normer och ordning.

När personal på särskilda boenden sedan blev tillfrågade om hur de hanterar de äldres sexualitet, visade det sig att majoriteten saknade verktyg för detta. Personalen använde däremot informella strategier som baserades på diskussioner i arbetsgrupper och egna värderingar för att hantera situationerna. En av dessa strategier innebar en ”tillrättavisning”, där personal ville visa vad som är tillåtet och vad som inte är acceptabelt på boendet. En intervjuperson uttryckte följande:

”Vi kan ta en kund som helt plötsligt börjar svära och säga fula sexuella grejer till sin lunchkompis som sitter bredvid. Ja, då får man ta och eskortera ut den och säga att ’Det här är inte okej… kan du inte uppföra dig i matsalen och behandla dina medmänniskor på rätt sätt då behöver du inte sitta och äta med oss för då kan du äta på ditt rum’.”

Det fanns även de i personalen som menade att de var måna om att ta hänsyn till de boendes sexualitet och detta gjordes också utifrån egna strategier. En intervjuperson beskrev exempelvis en situation då en boende rörde vid personal på ett sexuellt sätt och detta hanterades genom att lägga en tjock filt över sig och låta personen ta på filten i stället.

Ett annat exempel som togs upp var när en boende ville titta på pornografi och majoriteten av personalen vägrade starta filmen. Det var bara fåtal i personalen som kände sig bekväma att göra detta. Dessa personer berättade att de vid flertal tillfällen försökte lyfta frågan med sina kollegor, men att de blev avfärdade.

Studien visar att sexualitet var osynligt på de intervjuades arbetsplats, eftersom ämnet inte diskuterades på arbetsplatsen bland personalen eller med de boende, och det fanns inga riktlinjer kring hur den sexuella hälsan skulle hanteras eller respekteras. Samtidigt som sexualiteten osynliggjordes var den högst närvarande då de intervjuade beskrev flertalet situationer som rörde en boendes sexualitet.

Något som blev tydligt i studien var att initiativet att ta hänsyn till de boendes sexuella hälsa blev ett enskilt ansvar för personalen. Många intervjuade beskrev att det fanns ett antal eldsjälar som kämpade för att sexualitet skulle betraktas som ett grundläggande behov, medan andra kollegor såg ämnet som oviktigt eller tabubelagt.

Ett sätt att förstå varför de boendes sexualitet inte uppmärksammas inom äldreomsorgen är att den utformade vården påverkas av en samhällelig bild av äldre personer som i beroendeposition i omvårdnadssituationer. Detta har resulterat i att de sexuella behoven har förbisetts på grund av att det inte anses vara viktigt för personens välbefinnande. En annan tolkning är att det inte finns tillräckligt med tid eller resurser.

I studien lyfter personal på särskilt boende fram brist på tid och resurser som ett hinder för att tillgodose de äldres behov. Brist på resurser resulterar i att de måste prioritera bland behoven. Behovet av sexualitet hamnade sedan längst ner på prioriteringslistan och uppmärksammas därför sällan. Att ta hänsyn till de boendes sexuella behov skulle således kräva nya rutiner, arbetsmetoder och utbildning för personalen. Detta är en viktig utmaning för vården av äldre, som kräver ökad medvetenhet och resurser.

En öppen dialog kring sexualitet och individuella behov kan främja en miljö där de boendes sexuella autonomi och välbefinnande beaktas. Lindgården i Broby utgör ett positivt exempel på hur sexualitet kan uppmärksammas och respekteras inom äldreomsorgen. Där kan personal beställa sexleksaker till de boende och de har infört nya rutiner kring påknackning på dörrarna.

En annan åtgärd som Lindgården gjort är att inkludera en diskussion om sexualitet vid välkomstsamtal. Genom att ta upp ämnet redan i inledningen kan boendet möjliggöra en ram för öppenhet och dialog kring sexualitet.

Sexualitet för äldre personer inom äldreomsorgen är ett viktigt ämne att diskutera för att säkerställa sexuellt välbefinnande och rättigheter. Det krävs också mer forskning och utveckling av ny kunskap inom området, exempelvis att studera hur äldre kan få tillgång till information, stöd och resurser rörande sexuell hälsa på ett sätt som är meningsfullt för dem.