Sex i tredje och fjärde åldern

Temat för det här numret av Äldre i Centrum ligger i tiden. Under de dryga 30 år som vi skrivit om äldres sexualitet har det aldrig uppmärksammats mer än nu. Det finns flera förklaringar till det. Sedan länge har äldre porträtterats som asexuella både allmänkulturellt och inom forskningen, där det i dag går under benämningen ålderistisk erotofobi. Äldre som visat tecken på sexuell lust har ofta blivit raljant beskrivna som snuskiga och lustiga.

Tidig sexologisk forskning uteslöt ofta personer äldre än 50–60 år, eller inkluderade dem bara sparsamt (i Kinseys banbrytande sexologiska studier från 1940-talet ingick bara 172 personer över 60 år i ett studerat urval om 11 000 personer). Det angivna skälet var att man antog att äldre inte längre var sexuella varelser. I världens första nationellt representativa sexologiska studie Om sexuallivet i Sverige, som genomfördes 1967, ingick ingen person över 60 år.

Hans Zetterberg som låg bakom studien konstaterade dock att de inte lyckats identifiera någon åldersmässig övre slutpunkt för sexuell aktivitet. I uppföljningsstudien Om sexuallivet i Sverige 1996 inkluderades personer upp till 74 år. Den första större sexologiska studien med fokus på äldre personer genomfördes i USA 1984. Efter det har intresset för temat tilltagit, och det tål att poängteras – någon naturlig åldersmässig slutpunkt för äldres sexualitet har fortfarande inte stått att finna.

Det ökade intresset för äldres sexualitet kan i tid preciseras till 1990-talet och det finns flera skäl till det. Dels för att de som var unga eller unga vuxna under den sexuella revolutionen närmade sig medelåldern med nya förväntningar på det goda åldrandet och på ett gott sexliv. Dels hade en del medicinska framsteg, till exempel Viagra, möjliggjort för äldre par att fortsätta vara sexuellt aktiva.

I ett första skede aktualiserades sexualitet i den tredje åldern, en period efter arbetslivet när många fortsatt är vid god hälsa. När samma generation nu börjar närma sig och komma in i den sista perioden av sina liv, med nedsatt psykisk och fysisk förmåga, börjar även fjärde ålderns sexualitet aktualiseras.

Från 1990-talet och framåt växer nya föreställningar fram om att ett aktivt sexliv kan vara positivt och motverka ett för tidigt åldrade, föreställningar som börjar konkurrera med den etablerade bilden av äldre som asexuella – till exempel inom medicin, sexologi och pensionärspress.

Populärkulturen möter det gryende intresset för äldres sexualitet med fler porträtt av äldre som passionerade och sexuellt aktiva – tidiga exempel är filmer som Den tatuerade änkan och Den sjunde himlen. Mer dagsaktuell är P1:s dokumentärserie om åldrande som lyfter sexualitet och så naturligtvis SVT:s Hotell romantik. Läs mer i Linn Sandbergs analys med början på sidan 44.

Mycket av den tidiga sexologiska forskningen om äldre fokuserade på äldres sexualitet i relation till en tydlig ungdomsnorm, där äldres sexualitet regelmässigt framstod som bristfällig i termer av funktion och förmåga. Trots det ökade intresset för äldres sexualitet kvarstår ofta ett snävt fokus på en förlängning av medelålderns sexualitet in i tredje och fjärde åldern.

Under 2000-talet har det blivit vanligare med forskning som fokuserar på äldre personers egna perspektiv på sexualiteten – hur den gestaltar sig och vad den ger. I artikeln på nästa uppslag beskriver vi resultat om sexualitetens betydelse för äldre personer från en studie om att träffa en ny partner sent i livet.

I dag har det blivit alltmer accepterat att även äldre personer omfattas av det sexuella medborgarskapet, en grundläggande mänsklig rättighet enligt Världshälsoorganisationen, och att en aktiv sexualitet och sexuell hälsa är en viktig del i ett gott åldrande. Det normativa skiftet från asexuella till sexuella äldre innebär en rad omvärderingar. Forskningen har till exempel intresserat sig för äldre hbtq-personers sexualitet.

Sedan millennieskiftet intresserar sig forskningen också alltmer för äldres sexualitet på institutionsboenden och hur äldres sexuella medborgarskap kan komma i konflikt med, men också integreras i, omsorgsmiljöer. Klara Le fokuserar på detta i sin temaartikel. Många institutionsboende äldre befinner sig dessutom i olika stadier av demens, vilket ytterligare kan komplicera frågor om sexuellt självbestämmande. Detta är temat för Mari-Louise Nilssons artikel.