Helene Åvik Persson på Lunds universitet ville undersöka hur personal på särskilt boende uppfattar att döden närmar sig. Hon är distriktssköterska och har arbetat på särskilt boende och i hemsjukvård och har sett hur oerfaren och för den äldre okänd personal tar hand om personer som snart ska dö. Det kan finnas en mentalitet på särskilda boenden om att döden är något man inte pratar om är hennes erfarenhet.
Äldre som bor på särskilt boende har ofta komplexa vårdbehov, där den höga åldern i sig paras med olika sjukdomstillstånd. För personalen kan det vara svårt att upptäcka tidiga tecken på att en äldre snart ska dö.
Helene Åvik Persson undersökte boendeanställda inom olika professioner: vårdbiträden, undersköterskor, sjuksköterskor, arbetsterapeuter, fysioterapeuter, biståndshandläggare och enhetschefer.
Fokusgruppsintervjuer genomfördes för att se vilka erfarenheter som gruppen hade av de tidiga och sena tecken som föregår döendet. Resultaten visade att de sena tecknen, som att den äldre personen slutar äta eller blir sängliggande, var väl kända. Däremot hade personalen svårt att se tidiga tecken: när någon till exempel blir mindre social, går mer in i sig själv, inte längre uppskattar att göra tidigare omtyckta aktiviteter, sover mer eller blir lättirriterad.
Personalen fick frågan om att genomgå en utbildning i palliativ vård och vilka förväntningar de i så fall skulle ha på en sådan utbildning. Merparten såg fram emot att få ökad kunskap och att vårdteamet skulle blir mer samstämmigt i sin vård. Men de anställda menade att det var viktigt cheferna var med på detta och det måste satsas både tid och pengar om kunskaperna ska omsättas i praktiken.
En palliativ utbildning erbjöds deltagarna, vilken innehåller både professionellt diskussionsutrymme och lärarledda seminarier, ett så kallat arbetsplatslärande.
Avhandlingen ingår i det större forskningsprojektet KUPA – Kunskapsbaserad palliativ vård på särskilt boende. Utbildningen är utformad inom KUPA-projektet som bedrivs på Palliativt centrum.
