Nya siffror: Svårt för äldre att komma ut

Socialstyrelsens nya kartläggning visar svart på vitt det som forskarna befarat – att en majoritet av landets särskilda boenden saknar en tillgänglig utemiljö.

Runt 60 procent av de särskilda boendena saknar förutsättningar för utevistelse och nära 80 procent saknar förutsättningar att förflytta sig till och ta sig runt i utemiljöerna. Det framkommer i en enkät som har besvarats av chefer på landets särskilda boenden.

Helle Wijk. Foto: Göteborgs universitet

– Jag blir skrämd av de här siffrorna. Utomhusmiljöerna är så förbisedda, och det finns en aningslöshet kring detta, även hos politiker, säger Helle Wijk, professor vid Institutionen för vårdvetenskap och hälsa, Göteborgs universitet.

I år har Socialstyrelsen för första gången ställt frågor kring utemiljöer vid särskilda boenden i sin enkät ”Öppna jämförelser” (se sid 8-9). Önskan att inkludera frågorna kom från den tvärvetenskapliga forskargruppen vid Göteborgs universitet, Chalmers och Sveriges lantbruksuniversitet där doktoranden Madeleine Liljegren just har publicerat två delstudier ur sin kommande doktorsavhandling. Hon konstaterar att hennes resultat och erfarenheter understryks av Socialstyrelsens siffror.

– Jag har själv arbetat som fysioterapeut på särskilda boenden, och sett att äldre sällan kommer ut och att utemiljöerna brister, säger Madeleine Liljegren.

Madeleine Liljegrens två kvalitativa studier ger lite mer bakgrund till den rådande situationen (se artiklar nedan).

I den första delstudien har hon intervjuat äldre på tre olika särskilda boenden om deras upplevelser av utevistelse och miljö. Boendena låg både på landsbygd och storstad, med olika förutsättningar. Även de äldre hade olika personliga förutsättningar att kunna ta sig utomhus. Studien visar att äldre gärna vill använda utemiljöerna som en del av sitt vardagsliv.

– De beskrev att utemiljön utgjorde en länk mellan deras tidigare liv och det nya livet på särskilt boende. Man kände igen sig, och det var en neutral och stimulerande miljö att vistas i.

Vidare beskrev de äldre utemiljön som en plats för både socialt umgänge och vila, berättar Madeleine Liljegren.

– De önskade att få vara ute oavsett väder och årstid. Gärna dagligen.

De äldre kunde också ge input till forskningen kring vilka faktorer i miljöerna som var stödjande eller hindrande vad gäller utevistelse. Stödjande faktorer var exempelvis hissar, plant och hårt underlag i trädgården, dörröppnare, och då inte bara till boendets entrédörr utan till balkonger och växthus, berättar Madeleine Liljegren.

Dessa fyra zoner vid särskilda boenden undersöks av forskargruppen.

Som hinder tog de äldre upp bland annat trösklar och nivåskillnader, som utgör en fallrisk och kan upplevas obehagliga. Andra hinder var för små balkonger och uteplatser – lutande markunderlag – där det kan rulla för snabbt eller vara svårt att ta sig upp.

Ett stort problem för äldre som hade svårt att röra sig själva, var tillgången till personal och att få hjälp med att ta sig ut.

– En kvinna som använde rullstol sa: ”Det är svårt att hela tiden fråga efter hjälp, hjälp och hjälp”. Det här med personligt stöd lyftes som väsentligt. De äldre som var helt beroende av stödet kom inte ut så mycket som de själva ville.

Madeleine Liljegrens andra studie handlar om samma problematik, sett ur personalens perspektiv på samma tre särskilda boenden. Samtliga yrkesgrupper – undersköterskor, aktivitetsledare, sjuksköterskor, fysioterapeuter och arbetsterapeuter –  intervjuades i fokusgrupper.

Personalen upplevde att utevistelse kan bidra till bättre hälsa och välbefinnande, både för de äldre och för dem själva. De tog också upp att utemiljön kunde bidra till mer variation i vardagslivet och ett ökat självbestämmande. Men för att utemiljön skulle kunna användas för dessa ändamål fanns hinder, även ur personalens perspektiv, berättar Madeleine Liljegren.

– De nämnde tidsbrist och personalbrist, och även otydlig kommunikation mellan chefer och medarbetare, och även kollegor sinsemellan.

Det fanns en stor variation i erfarenhet och kunskap hos de olika yrkesgrupperna i att använda utemiljön i verksamheten.

– Det fanns yrkesgrupper som aldrig använt utemiljön, som själva inte visste hur man tog sig ut i den. Och om personalen inte vet, hur ska då de äldre kunna veta?

En del av personalen uttryckte en önskan om att både själva komma ut mer och att kunna ta ut de äldre mer.

– En undersköterska sa: ”Jag kan se glädjen i deras ögon, när jag går ut med dem”.

Madeleine Liljegren. Foto: Göteborgs universitet

Enligt Madeleine Liljegren var resultaten delvis förväntade.  Hon uttrycker att situationen är besvärande.

– Det ska inte behöva hänga på personalens inställning till utevistelsen om de äldre kommer ut eller inte.

Utifrån sina resultat och Socialstyrelsens siffror har hon ett tydligt budskap till beslutsfattare och politiker.

– Äldre ska självklart kunna vistas utomhus när de själva vill och önskar. Och det ska ske i miljöer som är anpassade och trevliga. Det är stor skillnad på att bli placerad ute på en asfalterad gård och komma ut i en välutformad trädgård.

I dag finns det ytterst lite styrning i Sverige kring hur utemiljöerna ska vara utformade eller hur tillgängliga de måste vara, förklarar Madeleine Liljegren.

– Det borde förstås vara lika självklart att enkelt kunna komma ut på en balkong eller in i ett växthus som det är vid en entré med automatisk dörröppningsfunktion.

Helle Wijk håller också med om att det behövs insatser från samhället och politikens sida.

– Vi hoppas att våra forskningsresultat leder till att utevistelse räknas som en mänsklig rättighet i Sverige, så som det är formulerat på internationell nivå. Precis som rätten till näringsrik måltid och personlig hygien, borde det vara en rättighet att få komma ut varje dag.

Det är också viktigt att få in kunskapen om utevistelse i utbildningarna för de olika professionerna som arbetar med äldre, fortsätter Helle Wijk.

– Det var en aha-upplevelse att inse vad lite av detta vi har med i våra utbildningar, till exempel till sjuksköterskor. Blivande undersköterskor är också en jättestor yrkesgrupp och det finns ett enormt behov av kunskap om utemiljöns betydelse och hur den kan användas som en resurs för personcentrerad vård, omsorg och rehabilitering.

Helle Wijk, du är ju också universitetssjukhus-översjuksköterska för Sahlgrenska universitetssjukhuset. Hur tar du med dig den här kunskapen in i den rollen?

– Vi har verkligen kunnat sätta fokus på fysiska vårdmiljöer på sjukhuset. Just nu jobbar vi till exempel med ett regionalt projekt med promenadslingor på sjukhusområden. Det är viktigt för mig att ta med kunskap från akademin in i praktiken, när jag har möjligheten.

Helle Wijks forskargrupp fortsätter studera utemiljöerna och deras betydelse för både personalens och de äldres hälsa. Det finns förstås redan forskningsresultat som belägger utomhusvistelsers positiva hälsoeffekter, slår Helle Wijk fast. Men inga mätningar har gjorts specifikt på äldres hälsa, vilket nu ska genomföras med hjälp av ett nytt forskningsanslag, berättar hon.

– Vi kan mäta hur utevistelse påverkar olika hälsoparametrar som sömn, nedstämdhet, puls och blodtryck till exempel. Även utomhusvistelsers eventuella påverkan på utåtagerande beteende vid demenssjukdom blir intressant att undersöka, säger Helle Wijk.

Madeleine Liljegren kommer snart publicera ytterligare två studier som ingår i kommande avhandlingen, som blir klar i sommar. I en av dessa kartläggs tillgången till uteplatser och balkonger vid landets cirka 2 000 särskilda boenden baserat på ritningar från kommunerna.

– Vi har också tittat på lantmäteriets digitala karttjänster och kartlagt tillgången till trädgårdar och vad som finns i närmiljön runt alla boenden, säger Madeleine Liljegren.

Läs mer: Äldre i centrums tidigare artikel i samma tema ”Projektet som kan få fler att vistas ute”