Stora kunskapsluckor om äldre med adhd

Stödet för vuxna med adhd blir allt bättre, inte minst när det gäller utredning och diagnos. Forskningen går också framåt, men det finns fortfarande få studier på personer i åldern över 50 år. I en artikel i Läkartidningen har forskare vid Uppsala universitet och Karolinska institutet nu gjort en sammanställning av litteraturen om adhd hos äldre vuxna, med fokus på hur vanligt det är, samsjuklighet och funktionsnivå i vardagen, underliggande neuropsykologiska brister, diagnosticering och behandling.

Uppskattningarna av antalet personer över 50 år med adhd varierar stort, något som beror på hur man mäter. De studier som mäter symptom hos befolkningen gör en uppskattning på drygt två procent, medan antalet med diagnos bara är 0,2 procent. Andra studier visar att äldre personer med adhd oftare lider av ensamhet och oftare skiljer sig från sin partner. Fler säger sig också ha lägre självkänsla och livskvalitet, samtidigt som fler lider av hjärt-kärlsjukdom och kronisk lungsjukdom. Det finns också samsjuklighet med exempelvis ångest och depression.

Det saknas i stort studier på äldre vuxna med adhd och funktioner som arbetsminne, impulskontroll, kognitiv flexibilitet, planeringsförmåga och emotionsreglering. En svensk studie har sett att personer över 60 år med adhd skiljer sig från andra i samma ålder när det gäller arbetsminne, impulskontroll och kognitiv flexibilitet. De hade dock bättre värden för impulskontroll och kognitiv flexibilitet än yngre personer med samma diagnos.

Det finns stora problem att ställa diagnos, på grund av kriterier i diagnossystemet DSM-5, som rör symptom i barndomen. Dessutom sammanfaller många av de kognitiva svårigheterna med tecken på demenssjukdom, vilket gör det extra viktigt att ta in personens sjukdomshistoria i en utredning. Viss samsjuklighet är också liknande, exempelvis depression, ångest och sömnsvårigheter.

Ännu ett område med få studier är behandling av adhd hos äldre vuxna. I översiktsartikel rekommenderar kunskap om diagnosen, läkemedel, stödgrupper och kognitiv beteendeterapi, vilket är samma rekommendation som för yngre personer. Några fallstudier tyder på att centralstimulerande läkemedel har god effekt även på äldre personer. Det saknas dock dosangivelser och kartläggningar av biverkningar för äldre.

Författarna sammanfattar sin artikel med att konstatera att man oftast lever med adhd hela livet. Mycket få av alla äldre med adhd har fått en diagnos, vilket skapar problem för dem själva, inte minst om de behöver göra en demensutredning. Författarna poängterar också att många äldre personer som levt sitt liv med adhd har anpassat sina liv efter sina styrkor och svagheter, vilket kan göra diagnosen lättare att hantera högre upp i åldrarna.