Jag är ny chefredaktör och det här är mitt första nummer av Äldre i Centrum. Att vara ny på jobbet och ny i forskarvärlden är spännande, lärorikt och en aning ansträngande. Som i alla branscher haglar det av förkortningar och forskare jag aldrig hört namnet på visar sig vara vetenskapens kändisar. Där har vetenskapen i Sverige en enorm fördel med att nå fram med sina budskap, jämfört med till exempel Storbritannien. I Sverige lyssnar invånarna när vetenskapspersoner talar i media, för att övertyga britter krävs det att en filmstjärna eller kändiskock uttalar sig.
Jag har elva års erfarenhet som chefredaktör för en kommuns invånartidning och 24 år i kommunal sektor som kommunikatör, varav tio på SKR och resterande i Nacka och Huddinge. Under mina yrkesår har jag bara stött på lärosäten och FoU i olika samarbeten eller i reportagejobb. Men i äldreomsorgen och seniorernas värld spelar jag på hemmaplan. Flitiga tidningsläsare är ofta äldre och hör av sig med synpunkter och vård och omsorg har jag skrivit åtskilligt om.
Att vara fullkomligt beroende av personal i omsorgen är något som jag själv har fått uppleva. I början av året blev jag påkörd av en bil i hög hastighet när jag cyklade till mitt arbete. Jag överlevde tack vare hjälm, men fick många frakturer och fick vistas länge på sjukhus och rehabiliteringshem. I början kunde jag inte ta mig upp i en rullstol eller ta mig till en toalett utan hjälp. Jag är inte riktigt hel än, men på god väg tack vare fantastiskt stöd och egen envishet.
Jag tycker det är extra roligt att temat för det här numret är samverkan. Vi får bland annat inblick i hur ett framgångsrikt ledarskap kan te sig, hur samverkan mellan omsorg och civilsamhälle lett till ökad trygghet för äldre personer. Jag vet av egen erfarenhet att det är det guld värt att ha många goda kontakter för att åstadkomma något bra. I kommunen samverkade jag med civilsamhället: studieförbund, bostadsbolag, föreningsliv och religiösa samfund, med polis och räddningstjänst. För att inte tala om alla vanliga invånare som vi förde en ständig dialog med.
Här på Äldre i Centrum har jag redan fått lära känna många spännande personer, se nya miljöer och möta forskarnätverk. Jag har intervjuat en nybakad doktor från Botswana om varför äldre kvinnor måste dölja sig bakom smink, rest till Lund och träffat ett nybildat nätverk sprunget ur SWEAH och cyklat vilse i Solna när jag skulle träffa en italiensk-amerikanska på KI och prata om vad som hänt fem år efter hennes disputation.
Till slut hittade jag rätt och det blev en intervju. Hon gav ett intressant svar på det där med att hitta rätt i livet och bli något – och att bli klar. Att skriva en avhandling är för många ett långsiktigt mål. Men sen då, när du är klar med den? Då är du inte klar, svarade hon, men det öppnar dörrar.
Jag håller dörren öppen för alla, hör gärna av er till mig, kanske vi kan samverka!
Vaknätter under småbarnsåren, snarkande partners och till sist åldrande och sjukdomar – var tid i livet har sitt egna sömnproblem. Om detta och egna drömmar resonerar chefredaktör Lotta Segelberg i Äldre i Centrums temanummer om sömn.
Stiftelsen Äldrecentrums direktör Åsa Hedberg Rundgren ställer sig frågan: Måste man dö på sjukhus?
Många av dagens kvinnliga pensionärer lever under gränsen för relativ fattigdom. Forskaren Anna Gustafsson undrar varför pensionssystemet inte tar hänsyn till kvinnors historia med oavlönat arbete.
Åsa Hedberg Rundgren funderar på om samhället är mitt uppe i ett paradigmskifte, där alla aspekter av åldrandet äntligen ses som något naturligt.
