»Låt oss få måltider i bamba«

Jag heter Evy Warholm, är född 1936, bor ensam och sköter allt utan att belasta Göteborg kommuns kassa. Jag är änka sedan 35 år och känner mig väldigt ledsen på grund av att tidigare vänner redan är begravda eller bor på omsorgsboenden.

Jag saknar personer att umgås med, byta tankar med och få inspiration av till att våga se saker positivt, nu när jag är så gammal. Jag tänker på skolans bamba, som var nytt för mig då jag år 1946 i första klass med nyfikenhet följde doften från Barnbespisningen, som ­dåtidens kantin kallades för.

I dag när man klarar av att sköta det mesta själv, utom att laga mat, är det för dyrt att gå till restauranger och andra matställen. Våra pen­sio­ner följer inte konjunktur­svängarna och täcker inte vad det kostar att äta utanför hemmet.

Därför har jag en idé: Visst vore det väl bra om även vi som själva kan ta oss till skolans bamba i närheten där vi bor?

Vi skulle kunna få någ­on slags biljett via kommunen,­­ som visar att vi liksom barnen dagligen har rätt till ett mål mat, samt tillgång till en extra stor portion att ta hem över helgen. Det skulle inte heller bli särskilt svårt att administrera.

Och vad skulle då kommunen vinna på detta?

Jo, lärarna får lugnare lunch då fler vuxna är när­varande. Eleverna får fler naturliga vuxen­kontakter via de äldres närvaro och även vid­gade kunskaper genom nya vänner.

Jag kommer gärna och kan vid lämpligt tillfälle även muntligen framföra detta förslag för kommunens beslutsfattare.

Fotnot: Skolmatsalen kallas för bamba i Göteborgsområdet.