Livet före döden

En onsdagsmorgon. Sitter på pendel­tåget mot Karolinska institutet, campus Flemingsberg vid Huddinge sjukhus. Jag är på väg till en disputation. Ämnet är att samtala om vård och omsorg i livets sista tid på särskilt boende för äldre.

Jag har varit på väg mot Huddinge sjukhus förut, för över 30 år sedan, också då med dö­den för blicken. Den gången satt vi ihopträngda i en taxi. Tysta, på väg mot ett smärtsamt farväl.

Ett tydligt minne från dessa sista dagar var att personalen vid några tillfällen frågat om det var dags att ringa efter familjen. Men svaret hade flera gånger blivit »nej, inte än«. Tills nu, nu var det dags. Hur visste hon?

Döden väcker tankar och att prata om den sista tiden livet är högst personligt. Mamma till exempel, ville inte alls tala om den stundande sista tiden. Hon undvek ämnet med stor skicklighet och med blicken nyfiket framåt, utåt, bort från kropp, krämpor och omvårdnad.

Pappa däremot, som inte stod ut med tanken om att inte vara förmögen att sköta sig själv, han både pratade och skrev om hur han ville ha den sista tiden i livet. Och det handlade inte om vård och omsorg, utan om hur man som individ kunde ha beslutsrätt över sin egen död och därmed kontroll över sin sista tid i livet.

Tre berättelser från samma familj, som visar på hur olika, personliga och komplexa samtal om döden, och om vård och omsorg i livets sista tid, kan vara.

I ett led att göra samtal om vård och omsorg i livets slutskede mer tillgängligt har ett samtals- och reflektionsverktyg tagits fram: DöBra-kortleken. En kortlek med ett antal påståenden som ger ingångar till olika samtalsämnen runt livets sista tid.

Genom att välja påståenden kan äldre personer, på till exempel ett vård- och omsorgsboende, få möjlighet att samtala med den personal som ska ansvara för vården och omsorgen, om hur hen vill att den sista tiden i livet ska gestalta sig. Ett samtal som kanske inte uppkommer spontant, men som kan möjliggöras genom kortleken.

Det är implementeringen av det verk­tyget som avhandlingen här i Huddinge berör. Av­handlingens slutsatser lyfter att denna typ av samtalsstöd mycket väl kan användas på vård- och omsorgsboenden. Att verktyget ger möjlighet till erfarenhetsbaserat lärande och kan utgöra ett komplement till brytpunktssamtal och annan planering av vård- ­och omsorgs­insatser.

Åsa Mikaelsson Olsson som skrivit av­­­hand­lingen försvarar sin forskning och disputationen­­ avlöper väl.

Själv åker jag därifrån glad för dok­torandens skull, för att det gick så bra. Och glad för att samtal om livets sista tid, hur man än vill ta sig an den tiden, blir beforskat och att den kunskapen kan bidra till god vård och omsorg i livets slutskede. Något som berör oss alla, förr eller senare.