Abrupt slut på den radikala hemmaboendeideologin

Från 1918 års fattigvårdslag och fram till ungefär 1950 var ålderdomshemmet huvudspåret inom den kommunala äldreomsorgen. I slutet av 1940-talet kom författaren Ivar Lo-Johanssons skarpa kritik mot ålderdomshemmen. Lo-Johanssons motto var ”hemvård i stället för vårdhem”. Detta antydde ett nytt huvudspår inom äldreomsorgen.

År 1950 startades i Uppsala hemhjälp för gamla och verksamheten blev en stor framgång. Idén om hemhjälp spreds och den så kallade hemmaboende­ideologin började utvecklas. Nu skulle ålderdomshemmen ha en begränsad roll. Denna policy förstärktes vid mitten av 1960-talet då riksdagen beslutade införa statsbidrag till kommunernas hemhjälp. En stark expansion blev följden.

Från slutet av 1960-talet började man bygga det som senare kom att kallas servicehus. Dessa hade restaurang, goda gemensamma utrymmen och tillgång till personal i huset. Service­husen byggdes med fulla statliga bostadslån och statsbidrag utgick till hemhjälp. I förekommande fall kunde de boende få bostadsbidrag. Motsvarande stöd fanns inte för ålderdomshem. För kommunerna blev det fördelaktigt att bygga servicehus och det blev en snabb utveckling runtom i landet och platserna på ålderdomshemmen minskade.

De politiska partierna och den största pensionärsorganisationen PRO var relativt samstämmiga, ålderdomshemmen tillhörde det förgångna. Hemmaboendeideo­login förstärktes bland annat genom bättre statsbidrag och bostadsbidrag.

Moderaterna började emellertid i slutet av 1970-talet att tveka om den starka satsningen på hemmaboendet och drog en lans för ålderdomshemmen. Ålderdomshem borde, enligt Moderaterna, ha samma stöd som annat boende (alltså statliga bostadslån och statsbidrag till hemhjälp). De borgerliga partierna hade riksdagsmajoritet och regeringsinnehav under perioden 1976–1982, men genomförde då inga åtgärder som skulle gynna ålderdomshemmen.

Låt oss se på de samhällsekonomiska förutsättningarna inför och under 1980-talet. 1960-talet hade varit en guldålder för den svenska ekonomin. Med 1970-talet kom emellertid samhällsekonomiska problem. Det blev bland annat ett par rejäla oljeprishöjningar och dämpningar av den samhällsekonomiska aktiviteten. Under senare delen av årtiondet stod det klart att det var fråga om en trendmässig förändring av den svenska ekonomin. Industriutvecklingen var svag och stora underskott i bytesbalansen och statsbudgeten hörde till bilden.

Det fanns en relativt gemensam syn mellan de borgerliga partierna och Socialdemokraterna om att utrymmet för utveckling av den kommunala sektorn var begränsat under 1980-talet. Kommunerna och landstingen fick en pressad ekonomi. En annan viktig faktor är den demografiska utvecklingen. Antalet personer, som var 80 år och äldre, ökade under 1980-talet med cirka 50 000, det vill säga med närmare
20 procent.

Mot denna bakgrund tillsatte den då nytillträdda socialdemokratiska regeringen år 1983 en arbetsgrupp med uppgift att överväga åtgärder för att förbättra boendet för gamla, funktionsnedsatta och långvarigt sjuka. Arbetsgruppen bestod av statssekreterare från fyra departement. Till skillnad från vad som var vanligt inom svenska offentliga utredningar kom betänkandet alltså att utarbetas inom regeringskansliet. Betänkandet Bo på egna villkor presenterades i september 1984 (sou 1984:78).

Det hette bland annat i betänkandet att institutioner för långvarig vård och omsorg bör – om de skall finnas kvar – byggas om så att de boende kan erbjudas ökad självständighet i en bostad med en boendestandard likvärdig med den övriga befolkningen. På sikt skulle det alltså ske en avinstitutionalisering. Den efterföljande propositionen (prop 1984/85:142) bekräftade att statliga bostadslån och annat stöd endast skulle utgå till fullvärdiga lägenheter. Inom huvudspåret med hemmaboende utvecklades alltså en radikal variant av hemmaboendeideologin. Alla gamla, funktionsnedsatta och sjuka skulle nu bo i ett eget fullvärdigt boende med hemtjänst och hemsjukvård som viktiga ingredienser. De sista resterna av ålderdomshemmen skulle bort.

År 1986 yttrade en företrädare för Social­styrelsen att ”ålderdomshemmen avvecklas för långsamt. Antalet platser minskar bara med 2 500 per år. Nedläggningstakten bör öka” (Kommunaktuellt 1986:30). Biträdande socialministern Bengt Lindqvist påstod hösten 1986 att de närmaste åren måste all energi inriktas på att utveckla service, omsorg och vård i det egna hemmet.

Verkligheten var emellertid svår att styra. Kombinationen av ekonomisk och demografisk utveckling ledde till att allt fler omsorgstunga äldre fick vårdas hemma. Hemtjänsten hade dock på sina håll svårt att rekrytera vårdbiträden och personalomsättningen var hög. Samverkan mellan hemtjänst och hemsjukvård kom att fungera allt sämre. (Detta var en anledning till den senare Ädelreformen). Eget boende eller servicehus visade sig knappast lämpliga för omsorgstunga patienter och det fanns en begynnande uppfattning att alla äldre omsorgstagare inte alltid ville eller kunde bo kvar hemma.

Nu började samtliga borgerliga partier att förespråka statliga bostadslån till ombyggnad av ålderdomshem. Här fick man våren 1987 stöd av Socialdemokraterna i riksdagens socialutskott och året därpå fick man stöd också för statliga bostadslån till nybyggnation samt till stats­bidrag motsvarande det som utgick till hemtjänst. Även den socialdemokratin närstående pensionärsorganisationen pro kom att driva på för stöd till ålderdomshem. Inom pro sas det bland annat att äldres rätt att bo kvar hemma inte fick bli ett tvång.

Socialminister Gertrud Sigurdsen, en ihärdig företrädare för den radikala hemma­boendeideologin, var i Lund våren 1987 och besökte motvilligt det enda moderna ålder­domshem som byggts under 1980-talet, nämligen Mårtens­lund. Trots att det var relativt dyrt för de boende jämfört med hemmaboende med hemtjänst så var efterfrågan på platser hög. Gertrud Sigurdsen skrev i ålderdomshemmets gästbok: ”Här skulle jag vilja bo”.

I en regeringsproposition i maj månad 1988 (prop 1987/88:176) bekräftade regeringen för första gången att ålderdomshemmen hade en viktig funktion i den svenska äldreomsorgen. Nu blev alltså det nya huvudspåret en mer balanserad äldreomsorg.

Socialdemokraternas omsvängning kommenterades i en ledare i deras tidsskift Tiden (1988:4). Doktrinerna att ålderdomshemmen hör till det förgångna eller att hemsjukvård är en framtidslösning för alla långtidssjuka åldringar hör, hette det i artikeln, till en typ av trossatser som karaktäriseras av den gamla sentensen ”stämmer inte kartan med terrängen – så följer vi kartan”. Ledaren i Tiden anförde att den demografiska utvecklingen måste tas på fullt allvar och att nya ålderdomshem måste byggas. I tidningen pro-pensionären (1988:1) kunde man läsa att de ”frejdiga visionerna att ålderdomshemmen ska skrotas ser ut att försvinna likt morgondimma och man noterar till och med att man kan tänka sig kunna använda dem som något nyttigt efter en upprustning”.

Den radikala varianten av hemmaboendeideologin försvann och ålderdomshemmen kom alltså att leva vidare och inkluderades år 1992 i begreppet ”särskilt boende” i samband med Ädelreformen. Speciellt från början av 2000-talet kom platserna i särskilda boenden att påtagligt reduceras. Det blev än en gång en stark prioritering av hemmaboendet, men inte lika fanatiskt som på 1980-talet.