Bristande medvetenhet kring sexualitet på äldreboende

Historiskt har äldre personer ofta betraktats som asexuella, en föreställning som till vissa delar finns kvar än i dag, men som har utmanats och vederlagts, vilket påverkar hur personal på omsorgsboenden ser på hyresgästerna och deras rättigheter. Klara Le, Maria Bennich och Thomas Strandberg vid Örebro universitet har gjort en sammanställning av forskningen om attityder till sexualitet på boenden, både hos boende och personal. I den nyligen publicerade artikeln försöker de besvara tre frågor: (1) Vilka är de rådande attityderna till sexualitet hos boende och personal vid äldreboenden? (2) Vad kan påverka dessa attityder? (3) Vilka luckor finns det i forskningen om attityder till sexualitet vid äldreboenden?

Forskargruppen sökte och sållade bland vetenskapliga artiklar publicerade mellan 2000 och 2023. I slutändan bedömde de att 29 artiklar passade temat och höll tillräckligt hög kvalitet för att ingå i studien. Ett tema som utkristalliserade sig i var ett slags oärlig inställning hos personalen. Å ena sidan var det vanligt med en positiv attityd till de boendes sexualitet och det beskrevs som en rättighet eller ett behov. Å andra sidan tycktes denna attityd i många fall vara ihålig och snarare reflektera accepterade och förväntade normer än vara djupare grundad. Det var exempelvis inget de talade om på sina arbetsplatser speciellt mycket, och det fanns ofta ingen policy kring det. Många var också obekväma med att hantera frågan om sexualitet i praktiken, speciellt när det handlade om onani eller samlag snarare än närhet.

Artikelförfattarna lyfter också fram ett tema som de benämner det postsexuella livet, alltså en fas sent i livet där sexualiteten inte längre är en del av vardagen. Det innebar bland annat att personal såg de boende som asexuella, men också att de boende själva tonade ner sina sexuella behov. Det kunde exempelvis vara för att deras partner var död eller att det kändes opassande. Samtidigt gjorde själva boendet och dess rutiner att det var svårt att vara sexuellt aktiv. De boende var tvungna att anpassa sig till personalens tider, och de var väl medvetna om att personal när som helst kunde komma in i deras rum. De kunde till och med känna att det inte var deras eget hem på riktigt. I en av studierna svarade många av deltagarna att de kände sexuell attraktion, men att det var ett tabubelagt område.

Ännu en viktig faktor kring sexuella uttryck på äldreboenden var personalens utbildning och yrkeserfarenhet. Här stod det klart att ju mer välutbildad man var och ju längre man arbetat inom äldreomsorgen, desto mer medveten syn på de boendes sexuella behov och rättigheter hade man.

I sammanställningen av forskningsläget kring sexualitet på äldreboenden blev det tydligt att de flesta studier kom från det vi kallar västvärlden, där också Oceanien var väl representerat, medan Afrika och Asien i stort sett saknade publicerad forskning. Men man kan också notera att även de Skandinaviska länderna, som ändå är kända för en progressiv inställning i sexfrågor, hade en klart begränsad mängd studier. Artikelförfattarna lyfter också fram att många av studierna var gjorda inom det medicinska fältet, och att en mer social inriktning skulle kunna bidra med viktiga perspektiv kring relationer, normer och sociala strukturer.