Frakturer på grund av benskörhet medför förutom lidande för de drabbade också stora vårdkostnader. Specialistläkaren Berit Larsson på Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet har i sin avhandling undersökt möjligheterna att hos äldre kvinnor förutsäga både benskörhet och frakturer. Delstudierna baseras på uppgifter i Sahlgrenska university hospital prospective evaluation of risk for bone fractures, SUPERB, där drygt 3 000 75–80-åriga kvinnor undersöktes under åren 2013–2016 och därefter följdes i hälsodataregister.
Med testmetoderna OLST och TUG kartlade Berit Larsson riskerna för fraktur utifrån fysisk funktionsförmåga. OLST-testet (på engelska One leg standing time) klockar hur länge personen kan stå på ett ben, och TUG (Timed up and go) mäter tiden det tar att resa sig från sittande position, gå tre meter, vända och sedan sätta sig igen.
Hos en kvinna som inte kunde stå på ett ben i tio sekunder (låg OLST) var risken för höftfraktur inom fyra år tre gånger högre än hos en kvinna som kunde stå på ett ben i 10–15 sekunder. Vid hög TUG (över tolv sekunder) var sannolikheten för höftfraktur också förhöjd med närmare tre gånger.
Värdena på OLST och TUG hade även medräknat riskfaktorer som ålder, tidigare frakturer och kortisonbehandling tydlig koppling till frakturrisken. Berit Larsson anser därför att man bör överväga dem som ett komplement till den redan etablerade screeningmetoden FRAX.
– Läkare inom exempelvis primärvård skulle kunna använda de fysiska funktionstesterna som en del i bedömningen. Det är också viktigt att sjukvården på olika sätt ges möjlighet att genomföra de åtgärder som via forskning visat sig vara effektiva, och att detta blir tillgängligt för alla som behöver, säger hon i ett pressmeddelande.
Berit Larsson undersökte även fysisk funktionsförmåga och skelettegenskaper med utgångspunkt i de vanliga läkemedelsgrupperna statiner (blodfettssänkande) respektive selektiva serotoninåterupptagshämmare, SSRI, som ordineras mot depression. Statinerna var kopplade till bättre egenskaper skelettdelars yttre hårda hölje, medan SSRI kunde kopplas till lägre greppstyrka och gånghastighet, samt sämre fysisk funktion gällande uppresningar från en stol och dessutom ökad fallrisk.